Nationalromantiken sökte sina förebilder i äldre svensk arkitektur, framförallt i vasatidens slott och allmogens traditionella byggnadsskick. Traditionella material som trä, tegel och natursten värderades högt, liksom ett hantverksmässigt utförande. Liknande idéströmningar fanns vid samma tid ute i Europa.

Takfallen på nationalromantikens hus var branta och ofta brutna med inredd vindsvåning och kupor i takytan. Villor och egnahem hade inte sällan fasader i rödfärgat eller tjärat trä, i städernas hyreshus och monumentalbyggnader var tegel eller puts vanliga material. Planlösningen var ofta osymmetrisk, höga gavelpartier och burspråk i kombination användes för att artikulera fasaden. Korspostfönster med tätspröjsade överbågar var den vanligaste fönstertypen, men även helt tätspröjsade fönster förekom.

Knutar, foder och fönster målades under nationalromantiken för första gången helt vita. Men traditionella färger som rött och grönt förekom också på foder och fönsterbågar.

Goda råd:

• Vid underhåll av hus från denna tid, använd om möjligt ursprungliga färgtyper såsom röd slamfärg och bruntjära.


• Tidigare slamfärgsmålade hus, som blivit övermålade med linoljefärg eller moderna färg­typer, kan återfå sin ursprungliga karaktär genom att målas med helmatt faluröd alkydoljefärg.


• Tjärade fasader bör även fortsättningsvis behandlas med tjära. Moderna lasyrer och täckfärger ger fasaden en annan karaktär och kan medföra försvårat framtida underhåll.


• En tjärad fasad som i efterhand strukits med brun lasyr bör fortsättningsvis underhållas med lasyr, gärna opigmenterad sådan som inte gör fasaden mörkare än den redan är.


• Nationalromantikens färgsättningar var ofta djärva och mustiga och vilade på konstnärlig grund.


• Var noga med att hitta de rätta nyanserna, annars riskerar resultatet att bli mindre vackert än originalet.