Den tunga nationalromantiska stilen avlöstes under 1920-talet av klassiska ideal. Förebilderna hämtades från antikens Rom och från den svenska nyklassicismen under 1700-talet.

Enkla former, symmetri, enhetlighet och lugn var utmärkande för stilen. Den släta fasaden smyckades återhållsamt med klassiska arkitekturmotiv som pilastrar, lisener, gavelmotiv och lunettfönster. Byggnaderna var monumentala, men samtidigt intima med låga våningshöjder och sexrutiga fönster, inte sällan med fönsterluckor i bottenvåningen. Taket var ofta brutet, ibland även valmat

Utsmyckning och foder målades i en stenimiterande grå nyans, fasaden i övrigt i mättade klara kulörer som gult, rött, tegelrött, rödbrunt, rosa eller grönt. Men även grå fasader med listverk i ljusare grått var vanliga. Någon gång förekom ljust blå fasader. Fönsterbågarna målades i grått, grågrönt, rödbrunt, gulockra eller varmt gråvitt.

På enklare hus utnyttjades de klassiska motiven mer sparsamt.

• Använd i första hand linoljefärg bruten med traditionella pigment, som garanterar att fasadens kulörer får de rätta nyanserna och att dessa åldras på ett vackert sätt.
  
• Utgå från och sträva efter att återskapa husets originalfärgsättning.


• Om det inte går att få reda på hur huset varit målat från början eller om de ursprungliga färgerna inte passar dig, kan en färgsättning i olika gråtoner och vitt framhäva husets arkitektur på ett fint sätt.


• Knutar, pilastrar och utsmyckningar framhävs med fördel i en sten­imiterande grå ton, ett steg mörkare eller ett steg ljusare än fasaden.


• Foder kan antingen målas i samma färg som övriga listverk eller i samma färg som fasaden.


• Fönsterbågens färg bör inte vara alltför pigmentstark, snarare något grå­tonad.


• Att måla ett hus i 20-talsklassicistisk stil i faluröd kulör är inte lämpligt.