Provmålning med mer pigmenterad nyans på båge och foder till vänster, och mildare till höger.

Fönster har, i motsats till vad många tror, i äldre tid sällan målats vita. 1700-talets rödfärgade hus hade ekimiterande ockragula fönsterbågar och stenimiterande grå foder. Med mahogny som förebild målades många fönster på de ljust linoljefärgsmålade fasaderna under 1800-talets mitt i rödbrunt.

Vid slutet av samma period blev det vanligt att måla foder och listverk i en nyans som var besläktad med och något mörkare än fasadpanelen. På det tidiga 1900-talets fasspontpanelade hus målades fönsterbågarna oftast i rödbrunt, brunt eller brungult. Fasad, foder och listverk målades enhetligt i ljus linoljefärg. Det var först under den 1910- och 20-talets nationalromantiska period som såväl fönsterbågar som foder och knutar kom att målas vita, då ofta till rödfärgade eller tjärade fasader.

Under en lång period kring det senaste sekelskiftet har "fönsterfärg" blivit identiskt med vitt, oavsett husets ålder och stil. En förenkling för färg- och måleribranschen, men knappast något som bygger på kunskap från äldre tid! Idag är den trenden bruten och många färgtillverkare tillhandahåller broschyrer med exempel på tidstypiska färgsättningar av hus. Därmed har det åter blivit populärt med kulörta fönster och foder som avviker från fasaden.

På äldre hus kan det klumpiga intrycket av kopplade utåtgående fönster mildras om ytterbågens kanter målas i ytterbågens kraftfulla nyans och innerbågens kanter i innerbågens ljusare färgton.