Allteftersom även enklare gårdar blev röda förlorade rödfärgen den status den en gång haft. Borgerskapet sökte sig andra ideal och liksom tidigare var det stenhusen som utgjorde förebild. Från 1700-talets mitt började man söder-ut i landet klä in påkostade stadshus med hyvlad träpanel och måla dem med gul linoljefärg. Knutar och andra detaljer utformades i klassicistisk anda och målades grå för att efterlikna putshusens stendetaljer.

Modet att panela husen och måla dem gula sökte sig efterhand upp till finare boställen i landets nordliga delar. Angården på Västerhiske i Umeå,
uppförd 1797, är ett exempel på en sådan byggnad. Efter att tidigare ha varit målad i ljus faluröd slamfärg direkt på grova timmerstockar panelkläddes byggnaden 1840 och målades i järnoxidgult. De tidigare låga och tätspröjsade fönstren i gulockra byttes samtidigt ut till höga sexrutors fönster, enligt uppgift i brandförsäkringsprotokoll grönmålade.

Den nyklassicistiska stilen med helt vita stenhus påverkade med tiden även de panelklädda trähusen. Mot 1800-talets slut var det typiska och mest mode­riktiga panelhuset inte längre gult utan vitt eller ljusgrått. Exempel på ett sådant är Baggböle herrgård, uppförd 1846 på älvbrinken ovanför sågverket vid Baggböle i Umeälven.

Goda råd:

• Vid underhåll av hus från denna tid, använd linoljefärg bruten med traditionella pigment, som garanterar att fasadens kulörer får de rätta nyanserna.


• Utgå från och sträva efter att återskapa husets originalfärgsättning.


• Brandförsäkringsprotokoll kan ge besked om husets färgsättning.


• Till fasader i järnoxidgult eller ockra var bruna och gröna fönster vanliga. Vita fasader hade fönsterbågar i engelskt rött eller brunt.