Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Farstubron

Farstubro med återställd färgsättning på Västerbottensgård i Åbyn, Burträsk. Foto: Elisabeth Ek, Skellefteå museum.

Farstubroar har varit en ovanlig företeelse i våra trakter fram till senare delen av 1800-talet. Brokvistar som varit en del av byggnadstraditionen i vissa andra delar av landet, spreds hit med nya arkitekturstilar som schweizerstilen och nationalromantiken. Förebilderna för de rikt lövsågade snickeridetaljer som brukar gå under benämningen snickarglädje, spreds över landet med propagandaskrifter och mönsterböcker. Det var ett helt nytt formspråk och förutsatte för ett lyckat resultat att hela huset kläddes in i matchande, hyvlade träpaneler och målades med oljefärg, vilket inte sällan också gjordes.

Den enklaste varianten, ett skärmtak på konsoler, har förekommit under hela 1900-talet. Man kan se dem på villor, radhus och flerbostadshus. De kan vara utformade som sadeltak, pulpettak eller platta tak efter tidens ideal. Den lilla, sidoställda brokvisten, med sittbänk på ena sidan, var ett viktigt karaktärsdrag på många av de torp som uppfördes under 1900-talets förra hälft. Parstugor tillbyggdes ofta med en brokvist med samma bredd som farstun. Den kunde ha bänkar på båda sidor, och trappen ofta indragen under det tunna, brutna taket. I dessa brokvistar fick ibland det sena 1800-talets lövsågerimode, även kallad snickarglädje ibland sitt utlopp.