Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Linoljefärgsmålade hus

Den gulfärgade Angården från 1797 på Västerhiske, Umeå. Foto: Lena Tengnér, SHBK Umeå kommun.

Allteftersom enklare gårdar blev röda förlorade rödfärgen den status den en gång haft. Borgerskapet sökte sig andra ideal och liksom tidigare var det stenhusen som utgjorde förebild. Från 1700-talets mitt började man söderut i landet klä in påkostade stadshus med hyvlad träpanel och måla dem med gul linoljefärg. Knutar och andra detaljer utformades i klassicistisk anda och målades grå för att efterlikna putshusens stendetaljer.

Modet att panela husen och måla dem gula sökte sig efterhand upp till finare boställen i landets nordliga delar. Angården på Västerhiske i Umeå, uppförd 1797, är ett exempel på en sådan byggnad. Efter att tidigare ha varit målad i ljus faluröd slamfärg direkt på grova timmerstockar panelkläddes bygganden 1840 och målades i järnoxidgult. De tidigare låga och tätspröjsade fönstren i gulockra byttes samtidigt ut till höga sexrutors fönster, enligt uppgift i brandförsäkringsprotokoll grönmålade.

Baggböle herrgård med tidstypisk färgsättning i gråvitt med engelskt röda fönster. Foto: Lena Tengnér, Västerbottens museum.

Den nyklassicistiska stilen med helt vita stenhus påverkade med tiden även de panelklädda trähusen. Mot 1800-talets slut var det typiska och mest moderiktigta panelhuset inte längre gult utan vitt eller ljusgrått. Exempel på ett sådant är Baggböle herrgård, uppförd 1846 på älvbrinken ovanför sågverket vid Baggböle i Umeälven.

Under 1800-talets senare del utvecklades finbladiga sågar som gav byggmästarna nya möjligheter att artikulera fasaden. En rik panelarkitektur utvecklades, inte minst i städerna utmed norrlandskusten. Förebild var storstädernas putsade stenhus i nyrenässansstil. Fasaderna delades in i fält med liggande och stående fasspontpanel. Fönstren var högresta korspostfönster med släta eller kontursågade foder. Lövsågeriarbeten i så kallad schweizerstil prydde gavelspetsar, takfot och verandaräcken.

”Blå huset”, tidningen Westerbottens tidigare tryckeribyggnad i Umeå. Foto: Lena Tengnér, Västerbottens museum.

Husets fasader målades i periodens början i enhetlig ljus färg, alltså ingen åtskillnad mellan fasad och listverk, som istället fick framträda genom ljus- och skuggverkan. Kring sekelskiftet 1900 användes två närbesläktade nyanser på fasad och listverk; en ljusare för fasaden och en annan något mörkare för listverken, ibland omvänt. Fönsterbågen gavs en mustig mörk nyans, vanligen brun, grön eller engelskt röd.

Goda råd:

• Vid underhåll av hus från denna tid, använd linoljefärg bruten med traditionella pigment, som garanterar att fasadens kulörer får de rätta nyanserna.
• Utgå från och sträva efter att återskapa husets originalfärgsättning. Om denna inte faller dig i smaken, välj någon annan tidstypisk färgsättning.
• Brandförsäkringsprotokoll kan ge besked om husets färgsättning.
• Till fasader i järnoxidgult eller ockra var bruna och gröna fönster vanliga. Vita fasader hade fönsterbågar i engelskt rött eller brunt.
• Tänk på att fönstrens mörka kraftfulla kulörer är viktiga för husets tidsprägel.
• Undvik helvitt på foder och listverk, välj brutet vitt eller gråvitt.
• Om du målar med linoljefärg, ta med i beräkningen att linoljefärgen bleks något med tiden.

Rå linolja

Färg baserad på linolja som bindemedel har funnits sedan senmedeltiden och den har haft mycket stor betydelse under de senaste århundradena genom att den är relativt stabil och motståndskraftig mot mekanisk påverkan. Basen för all linoljefärg är den råa linoljan som pressas ur linfrö. Redan pressningsmetoden har betydelse för kvaliteten. Den kallpressade är vida överlägsen den varmpressade, men även växtplats och lagring har betydelse. Enligt uppskattning kan en del råpressad olja utvinnas på två delar varmpressad. Den råa linoljan har mycket små molekyler, har därför bra inträngning i trä, men torkar mycket långsamt. Den används därför sällan till målarfärg, men är utmärkt för oljning och träskydd. Till målning måste slemämnen och andra föroreningar som följt med från fröet avlägsnas, som förutom att de försämrar måleriegenskaperna även gör en oljefilm utsatt för angrepp av mikroorganismer. Den rå linoljan kan dock med fördel användas för utomhusmålning eftersom solljus starkt bidrar till torkningen. Rå kallpressad linolja gulnar avsevärt mindre än varmpressad eller kokt.

Kokt linolja

Kokt linolja har värmebehandlats och tillsatts små mängder metallföreningar med t.ex. bly, mangan eller kobolt för att förkorta torktiden. Samma ämnen finns i vissa sedan mycket länge kända pigment som blyvitt och blymönja, eller mangan i bruna umbror. Därför påverkas torktiderna för all linoljefärg också mycket av vilket pigment som används, och eftersom för mycket torkmedel försvagar eller helt förstör färgfilmen är det ännu skäl att varna för överdosering av torkmedel i egna färgblandningar. Vid kontrollerad upphettning av linolja slås molekyler samman och växer till kedjor. Detta innebär i praktiken att oljan tjocknar, den torkar snabbare och den ger efter torkning en hårdare, mer glasaktig yta. För träskydd innebär detta att den kokta linoljan behöver ett förtunnande lösnings medel, men den tränger trots detta inte in på samma sätt som den råa. För målning innebär det att färgen får mera av en yta. Ytan är i början blank, men den bryts ner utifrån och mattas med åren.

Standolja

Om uppvärmningsprocessen drivs vidare och under högre temperatur bildar molekylerna allt större sammanhållna kedjor. Man får då standolja. Den är relativt trögflytande och kräver därför betydligt mer av förtunnande lösningsmedel. Efter torkning ger den en målad yta som är mer glansig och hårdare än den kokta linoljan. Standolja har varit en vanlig tillsats i ”moderna” alkydoljefärger.

Tillredning

Principen vid beredning av enklare linoljefärg har varit att pigmentet först blandats med rå linolja till pastakonsistens, varefter den blandats till lämplig strykningskonsistens med kokt. Mängden olja som olika pigment kräver för att nå pastaform varierar mycket kraftigt, men en regel är att inte använda mer olja än nödvändigt vid den första sammanblandningen och att man måste röra mycket ordentligt. Konstnärsfärg på tub kan med fördel användas till brytning av oljefärg. En viktig regel är då att brytfärgen måste spädas till tunnare konsistens än basfärgen före sammanblandningen. Man tillsätter i början bara någon droppe olja under omröring och ser till att den faktiskt tas upp av pigmentet innan man tillsätter mer. Efterhand som man märker att oljan börjar blanda sig lättare och lättare kan mängden olja åt gången ökas tills det hela har en lättflytande konsistens. Att direkt försöka späda färgpasta med terpentin är betydligt svårare, men sådan kan tillsättas mot slutet som extra spädning och det underlättar något sammanblandningen med basfärgen.

Förtunning

Tidigare användes knappt något lösningsmedel alls till vanlig linoljefärg, förutom spädningen med kokt linolja, utom i de fall då det var en matt yta som önskades. Det kräver vana vid materialet och stor noggrannhet vid uppstrykningen, så att färgskikten hålls möjligast tunna, och med väl tilltagna torktider. Terpentin började tillsättas, först i mycket små mängder, för att göra färgen mera lättstruken och för att den ansågs förkorta torktiderna. Dess torkningsbefrämjande förmåga i det här sammanhanget kan ses som marginell, utan pigmentsort och sickativet i den kokta linoljan är av större betydelse, däremot kan den anses ha en viss konserverande effekt på trä ute. En princip som fortfarande gäller är att lösningsmedel kan accepteras i grundfärg, men ju mindre sådant i slutstrykningsfärgen desto bättre. Förr fanns en tumregel att bra slutstrykningsfärg skulle vara så pigmentrik och tjock att rörstickan hölls att stå i burken, således litet utrymme till förtunning. Det hörde då också till varje yrkesmålares kunskapsbank att från färgpasta blanda till ny färg enligt varje underlag och avsett slutresultat.

För utvändig målning måste i allmänhet lösningsmedel användas i grundfärg. Mängden är beroende av vilken olja man använder. Ju mindre lösningsmedel man behöver och ju mindre man använder i slutstrykningsfärgen, desto bättre. Lösningsmedlet är att betrakta som en konsistensgivare och har i sig inga träskyddande egenskaper. Terpentin oxiderar till viss del och är att betrakta som en färskvara om den förvaras i delvis fylld kärl, där den kan reagera med den instängda luften utan att avdunsta. Den skall därför förvaras lufttätt i fyllda kärl, annars förlorar den med tiden sin genomsiktlighet och får en seg yta. Vill man kontrollera tillståndet skall den för det första vara helt vattenklar, men säkraste bedömningen fås om den skakas om kraftigt i ett genomsiktligt kärl: också de minsta bubblorna skall då genast stiga till ytan när den hålls stilla.

Terpentin är ändå att föredra framför lacknafta, eftersom denna avdunstar väl snabbt för att färgen skall kunna strykas ut i tillräckligt tunna lager. Lacknafta kan till nöds användas som spädning av linoljefärg för enklare arbeten, men rekommenderas inte då den ”magrar” färgen på ett svårkontrollerbart sätt. Idag väljs förtunning ofta med tanke på dess påverkan på hälsan. Man ska då veta att balsamterpentin och alifatisk lacknafta är stora framsteg ur den aspekten.

Alla lösningsmedel för oljebaserade färger är att betrakta som hälsovådliga vid upprepad hudkontakt. De verkar starkt uttorkande med de risker det innebär och eftersom terpentin är att betrakta som kemiskt reaktiv uppstår lättast allergi mot den. Vanlig terpentin medför de största riskerna, medan den betydligt renare balsamterpentinen är mindre riskabel, och bäst ur allergisynpunkt är s.k. citrusterpentin. Vid hudkontakt med alla starka lösningsmedel är det skäl att så snart som möjligt tvätta händerna, som det oftast är fråga om, gärna med såpa och smörja efter med fet kräm. Vid arbete med linoljefärg kan ändå den mesta direktkontakten med lösningsmedel hållas nere betydligt om man följer principen att nyttja ett minimum av sådana i färgen och tvätta både händer och penslar med diskmedel eller såpa och ljummet vatten.

Målning

Grundregeln vid all målning med linoljefärg är att eftersträva fler och tunna lager framför snabb täckning (vilken varierar mycket mellan olika pigment). Man får inte ha för vek pensel för att kunna sträcka färgen, d.v.s. handgripligen med penseln arbeta ut färgen i ett tillräckligt tunt men jämnt lager. Regeln är att ju ”stadigare” färg desto styvare borst. Man sade skämtsamt, för att inskärpa principen i lärlingar, att det skulle finnas mer färg kvar när man strukit färdigt än när man började. Således får man räkna med en del väntetid för mellantorkning vid målning med linoljefärg, men å andra sidan blir en så behandlad färg mycket stark och har gott grepp till underlaget. Slätstrykning utförs bäst med en rätt kraftig moddlare, som kan hålla tillräckligt med färg och ha tillräcklig spänst i borsten för att kunna släta ut färgen till tunna skikt. En smalare pensel av samma slag och bra kvalitet, eller gärna en traditionell lindad rund sparpensel också av god kvalitet, behövs i regel för att spara ut kanter och komma åt t.ex. i hörn. Något begagnade penslar ger ett jämnare och bättre resultat vid slutstrykning än helt nya, och de skall inte tvättas ur eller förvaras i starka lösningsmedel utan förvaras stående i rå linolja.

Som vid all målning är omsorgen vid underarbetet avgörande för slutresultatet. För all oljefärg är den bärande principen att man går från mager till allt fetare färg mot färdigstrykningen. Blir underlaget för fett ger det ger dåligt fäste för följande färglager och framför allt är det risk för blåsbildning och flagning på solbelysta ytor. Fet är i det här sammanhanget inte detsamma som mycket olja, utan har även att göra med proportionerna mellan olja och pigment i förhållande till hur mycket underlaget suger. Förr var det inte ovanligt att man grundoljade underlaget för att få en jämnt sugande yta. Med den metoden är det av synnerlig vikt att oljan faktiskt går in och inte stannar på ytan som blanka ”sjöar”, för att det ska finnas gott fäste för följande lager.

Som nämnts kunde man förr klara sig helt utan lösningsmedel i linoljefärg, men det var i det eller de grundande lagren som terpentin först vann insteg för att magra färdigstrykningen. Då var det också vanligt att man genomgående använde samma pigmentering vid målningen, så att den var homogent färgad från underlag till yta. En sådan målning tål mycket hårt slitage utan att bli ful, medan många av dagens färdigblandade linoljefärger kräver en skild grundfärg, vanligen zinkvitt, som fort börjar lysa vid minsta skada, eller om den nöts fram. Den äldre metoden kräver ändå rätt stor vana vid oljefärg för att bli bra och att man är noggrann med att beakta tillräckliga torktider. Bäst resultat nås om man utgår från färdigrivna tubfärger och eftersom det är tveksamt om metoden arbetsmässigt lönar sig på annat än just möbler och andra mindre ytor, där man inte räknar med övermålning inom överskådlig tid, blir färgåtgången också måttlig. På snickerier och liknande, som vi numera målar om med förhållandevis korta intervaller, kan man mycket väl använda färdigblandad färg eller pröva sig fram med egna blandningar.

Pigmentering

De gamla traditionella pigmenten kan inte som syntetiska pigment brytas i NCS-kulörer. Det gör färgsättningen lättare. Man slipper välja mellan en mängd olämpliga kulörer. De traditionella pigmenten är i huvudsak framställda av jordfärger och metalloxider. De harmonierar med naturens färgskala och är i allmänhet ljusresistenta. Förutom kulören påverkar de också färgens torktid och i vissa fall resistens mot mögelpåväxt. Förr målade man aldrig med så optiskt vita färger som idag saluförs. De ”knäcktes” alltid med någon kulör. Det finns anledning att göra det även idag, t. ex. med konstnärspigment på tub för att få en mildare eller mjukare vithet.

Materialvård

När man målat färdigt för dagen tvättar man lämpligen händer och penslar med såpa och ljummet vatten. Undvik kontakt med lösningsmedel. Penslar förvaras bäst stående i rå linolja. Även en ny pensel lönar det sig att ställa i rå linolja innan den tas i bruk. Terpentin oxiderar som tidigare sagts. En pensel i terpentin blir därför med tiden inbäddad i en seg sörja som är svår att tvätt a ur.