Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Trätjära

Järnvägsstationen i Vännäs med tjärade fasader. Foto: Elin Berge

Trätjära är det äldsta effektiva träskyddsmedlet här i Norden och har under lång tid använts för att impregnera byggnadsdelar som ansetts särskilt utsatta för fukt och rötsvampar. Den var också länge en viktig exportprodukt, som omfattades av många regler och kvalitetskontroller. Också hela kyrkor har kunnat rödtjäras; det är en blandning av trätjära och röd slamfärg som rörs ihop under uppvärmning, liksom på andra värdefullare hus eller t.ex. på sjömärken som varit mycket utsatta för klimatet. Villor och egnahem under nationalromantiken i början av 1900-talet hade inte sällan fasader i tjärat trä.

Framställning

Både till husbehov och i industriell skala har den totalt dominerande råvaran kommit från tall, eller i andra trakter från med tallen närbesläktade arter. Men det har funnits, och finns till en del fortfarande, specialtjäror från en rad olika träslag, även från lövträd. Trätjära framställs genom torrdestillering vid hög temperatur av kådrik ved. Tjärans kvalitet är beroende av bl. a. vid vilken temperatur, och i vilken del av processen den utvunnits. Ur en tjärdal eller -ugn tappades först en blandning av vatten och diverse mer lättflyktiga ämnen, s.k. tjärvatten som förr till en del användes för impregnering men det finns inte längre på marknaden. När ren tjära började tappas var den till en början ljus och lättflytande, med stort terpentininnehåll. Vartefter processen fortskred blev tjäran alltmer trögflytande och mörkare, från först ljusbrun över till djupt rödbrun. Ibland blev bränningen mindre lyckad och det blev en lågkvalitativ tjära: svart, ogenomskinlig, korning och bemängd med partiklar.

Kvaliteter

Så länge tjäran var en viktig exportprodukt var även kvalitetskontrollen omfattande och den kunde indelas i en rad kvalitetsklasser. Den kvalitetskontrollerade exporttjäran gick under handelsnamnet ”Stockholm tar”, oavsett var i landet den hade tillverkats. Den första kvalitetsbefrämjande åtgärden efter utvinning var att tjäran fick stå och sätta sig så att det mesta vattnet, som alltid fanns med från veden, kunde avskiljas. Viktigast ur kvalitetssynpunkt var tjärvräkningen där varje tunna kontrollerades av bemyndigade tjärvräkare som vid behov även gjorde omblandningar för att få möjligaste jämna och höga kvalitet, samtidigt kontrollerades att inget vatten stigit ur tjäran och att alla tunnor var välfyllda. Svarttjäran från slutet av bränningen blandades inte med den övriga, utan den hölls skilt och hade ett lågt pris. Idag finns inte samma kvalitetskontroller men fortfarande finns trätjära av bra kvalitet på marknaden, men oftast är det skäl att själv kontrollera så att man inte får undermålig sådan eller att utseendet blir annat än det man tänkt sig.

Det vanligaste felet man råkar på är att tjäran inte har vräkts, utan att den har tappats på kärl vartefter den har utvunnits och kvaliteten blir då mycket ojämn genom partiet. En tumregel är att bra tjära skall vara klart genomsiktlig, oavsett om man vill ha ljus eller djupare färg. Sedan skall den förstås inte innehålla något synligt vatten (bundet vatten finns och skall finnas i trätjära) och så skall en tjära av någorlunda kvalitet inte ha eller bilda någon nämnvärd bottensats. Är tjäran mycket mörk och det finns en kornig sörja mot botten är den att betrakta som sekunda vara.

En annan sak som man kan råka ut för är att tjäran kan vara mycket trögflytande och svår att stryka ut, utan att för den skull direkt vara av sämre kvalitet. Då kan den oftast göras hanterligare genom att späda med terpentin, vilket till en början kan vara rätt besvärligt om tjäran är mycket tjock. Av hävd har alla tjäranvändare ansett den dalbrända tjäran som kvalitativt vida överlägsen den retortbrända och ugnsbränd som något mitt emellan. Det kan bero på att bränningen var svårare att styra i en tjärdal och temperaturen var högre så att en hel del lättflyktiga ämnen brann upp medan den ingående talloljan omvandlades på ett motsvarande sätt som när linolja kokas samtidigt som den förenades med harts och terpentin. I ugn och retort är det lättare att styra processen vid lägre temperatur och styra den mot största möjliga kvantitet, sådan tjära känns i allmänhet inte ”fet” på samma sätt som dalbränd. En del sådan tjära kan kristalliseras på ytan om den stryks upp tunt, vilket kan tyda på att hartsen inte förenats tillräckligt med de andra ingående komponenterna. Sådan tjära kan ibland restaureras med upphettning under någon tid, men minskar en del i volym då de mest lättflyktiga ämnena avdunstar, vilket kan behöva kompenseras med tillsats av mera terpentin.

Egenskaper

Den långa erfarenheten av tjära som träskyddsmedel torde vara tillräcklig för att kunna slå fast att tjära ger ett gott rötskydd. På trä har tjära en dubbel funktion, dels som mer eller mindre djupverkande impregnering och del som täckande ytskydd. Furu är genom sin celluppbyggnad mer mottaglig för djupverkande impregnering, medan gran tar upp mycket litet sådan förutom vid ändträ. Man får således en skyddande effekt på furu om träet mättas genom påstrykning, men gran är mer beroende av ett heltäckande skikt för att anses konserverad. Det råder idag delade meningar om det är som ytskydd av träets fiberändar, eller om det är som impregnering med konserverande ämnen tjäran har sina största förtjänster. Tjäran innehåller en mängd av de ämnen som trädet självt använt mot angrepp av mikroorganismer. En del av dessa ämnen kan var för sig betraktas som hälsovådliga, men det finns inte belagt att tjära skulle vålla hälsoproblem. Lukten innebär också att den knappast har lämpat sig för annat än utomhusbruk. Till skillnad från ”modernare” träskyddsmedel har dock tjärans alla ämnen bildats i naturen och ingår i det naturliga kretsloppet.

Förtunning

Förr var det inte så vanligt att man använde lösningsmedel i tjära, den innehöll i allmänhet redan tillräckligt med terpentin för att vara någorlunda lättstruken. Önskade man en tunnare tjära, t.ex. vid lägre temperatur, var den vanliga metoden uppvärmning. Den metoden är fullt användbar idag också. För att undvika brandrisk och öppen eld kan burken lämpligtvis värmas i varmvattenbad eller det kanske räcker att låta den stå i framme i solgasset. Man bör då tänka på att även underlaget, det man tjärar, skall vara varmt, annars riskerar man att tjäran stannar på ytan när den kyls ner av underlaget. Den gamla metoden med upphettning fungerar bäst för att täcka en tidigare tjärad yta. Här måste också varnas för att tjära inte mår bra av upprepade värmningar, utan den upphettade kvantiten bör helst användas genast. Det beror på att de flesta eller alla flyktiga medel småningom försvinner ur tjäran vid värmning och den börjar förbeckas, d.v.s. alltmer börja likna och få egenskaper som påminner om asfalt. Har processen börjat kan den heller inte reverseras genom att tillsätta enstaka lösningsmedel. I dag när man oftast måste använda den kvalitet som man lyckas få tag på är det oftare skäl att förtunna tjäran. Det vanligaste numera är att man späder med terpentin, som har samma ursprung som tjäran, men i princip kan den blandas med de flesta fettlösande lösningsmedel för måleriändamål, liksom att både fotogen och dieseloja kommit till användning för enklare ändamål. Andra fettlösande vätskor, som sprit, avdunstar dock snabbare och kan därför ge sämre inträngning i träet. Lösningsmedlet skall i början hällas i droppvis under kraftig omrörning tills man tydligt märker att vätskorna börjar blandas. Större mängd åt gången kan göra sammanblandningen helt omöjlig.

Vanlig trätjära innehåller en hel del ämnen besläktade med tallolja, men som olja betraktad är den relativt mager och vill man förbättra de vattenavvisande egenskaperna är det ibland skäl att blanda in litet linolja: rå om man söker djupverkan, kokt om det enbart är för ytskydd. Tran är fortfarande ett mycket bra tillsatsmedel för samma ändamål, fast då får man inte skygga för att det kan klibba på täckande partier; som underbehandling på sugande virke är en blandning av tjära, terpentin och tran alldeles utmärkt. Ibland rekommenderas att man förtunnar tjära med denaturerad sprit, vilken fungerar mycket effektivt som lösningsmedel. På nytt trä måste man då se till att ytan hålls våt tills blandningen hunnit tränga in ordentligt, för spriten avdunstar så snabbt att det finns risk att tjäran lägger sig som ett isolerande skikt på ytan. För att få ett tunnare ytskikt fungerar spritinblandningen bra, men en för kraftig lösning magrar ut tjäran och gör ytan sprödare.

Applicering

Förr när tjära fanns lättillgänglig och var relativt billig i penningvärde, men penslar var dyra, kunde man applicera den med nästan vad som helst som kunde lyfta en viss mängd från kärlet till ytan och behjälpligt jämna ut den där. Det kunde vara en trasselsudd inklämd i ett träskaft, en kvast gjord av en kosvans, en bit fårskinn när man tjärade rep eller liknande och mycket annat. Nu när penslar är billiga och tjäran blivit dyrare är det i normala fall pensel som används vid appliceringen. Bäst appliceras den med en stor elementpensel som både ger åtkomlighet och skyddar mot stänk och rinningar på penseln. Tjäran måste alltid ges en konsistens, via uppvärmning eller spädning, som gör den möjlig att penselstryka på ett bra sätt. För tunn tjära kräver fler strykningar om det är fråga om ytskydd. Vill man ha ett tjockare ytskikt av det slag som ses på äldre byggnader som underhållits med tjära är uppvärmning att rekommendera. I det senare fallet är det skäl att varna för en hög oljeprocent i underliggande impregnerande behandling, eftersom ett mycket fett underlag kraftigt ökar på den ”ormskinnseffekt” som ändå uppstår i någon mån vid tjocka utanpåliggande tjärlager och i synnerhet vid direkt solljus. Trätjära uppblandad med lika delar rå linolja och terpentin, sk roslagsmahogny, ger en bra inträngning i träet och en torr och vattentålig yta.