Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Fasadmaterial

Tjugotalsklassicistisk villa med fasad av masonite i Rundvik, Nordmaling. Foto: Maria Löfgren, Västerbottens museum.

Trä har i våra trakter alltid varit det dominerande fasadmaterialet. Fram till 1800-talets senare del var fasaderna på landsbygden nästan alltid omålade timmerväggar. Sedan började panelning med stående locklistpanel blev vanlig. Från 1800-talets senare del började även hyvlade och spåntade paneler användas och revetering blev ett sätt att få trähuset att helt likna ett stenhus.

Jugendarkitekturens fasader var slät- eller spritputsade och utfördes i ljusa färger. Utsmyckningar och ornament utfördes med böljande former efter förebilder från naturen. Träfasader kunde ha liggande eller stående panel.

Under nationalromantiken blev tegelfasader i mörkbrunt hårdbränt handslaget tegel populärt. Tegel tillverkas av lera som formas och bränns och är ett bra fasadmaterial med lång livslängd och knappt något underhållsbehov. Putsfasader med tunn slamning eller ljus slätputs var också vanligt under nationalromantiken liksom träfasader med en kraftig liggande panel som efterliknade timmer. Stående locklistpanel förekom också. Listverk och omfattningar började dyka upp i nya former och med nya utsmyckningar, målade i en från fasaden avvikande färg.

Parstuga med grånad panel utanför Finnfors, Boliden. Foto: Staffan Stenlund.

Under 20-talsklassicismen var fasaderna vanligtvis släta, kalkputsade murar, ibland med pilastrar som fasadindelning och knutmarkering. Villorna kläddes i träpanel, ofta locklist med markerade knutar.

När funkisen kom blev den släta enhetliga kalkputsen utan dekorationer vanlig. Det var då puts som slagits upp på murade underlag av tegel, betong eller lättbetong och som tjänade som uttryck för det sparsmakade och rena fasadideal som funktionalismen hade fört med sig. Trähus kläddes med locklistpanel utan knutbrädor eller omfattningar.

Oputsade tegelfasader kom åter i bruk vid seklets mitt. Folkhemmets byggnader uppfördes gärna i rött, eller senare även i gult tegel. Fasaderna kalkputsades ofta i slät puts, eller i grov spritputs med släta fönsteromfattningar. De kunde också kläs med locklistpanel utan knutbrädor eller fönsteromfattningar.

Under 1960-talet introducerades plåt som ett ”underhållsfritt” och billigt fasadmaterial. Plåten har dock en begränsad livslängd på 20–30 år. Ytbehandlingen brukar bestå av ett zinkskikt, som beläggs med en primer och ett färgskikt av PVC-plast kallat plastisol. Det vita mexiteglet blev en annan ny bekantskap under 1960-talet, och det mörkt bruna teglet kom att karaktärisera 1970-talet. Villabyggandet blev alltmera av prefabricerad industriproduktion. Paneltyper kom i nya varianter.