Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Putsfasader

Fasader putsade med kalkputs, Rijfska gården, Kusmark. Foto: Elisabeth Ek, Skellefteå museum.

Puts är ett gammalt fasadmaterial, känt sedan antiken. Den har främst använts för att skydda och pryda väggar av tegel eller natursten, men även putsning av timmerväggar har förekommit, s k revetering. Under medeltiden kom det murade byggandet med tegel och puts till Sverige. Särskilt populär blev putsen decennierna efter 1930, när funktionalismens skönhetsideal var dominerande. Fasadputsen utgör ett klimatskydd som samverkar med, och är en integrerad del av den bakomliggande muren. Den har också i långa tider använts för att försöka efterlikna natursten av olika slag. Eftersom kalkputs är lättare att underhålla och laga, medan cement är mer energikrävande att framställa, bör en mer kalkhaltig puts vara att föredra ur resurshushållningssynpunkt.

Putsbruk

Putsbruk består av bindemedel, ballast och vatten. Bindemedlet fungerar som ett lim som håller ihop den färdiga putsen och binder den vid underlaget. Bindemedlet kan vara av lufthårdnande typ eller s k hydrauliskt bindemedel. Lufthårdnade bindemedel, d v s kalk, har varit det dominerande bindemedlet i all fasadputsning fram till andra världskriget. En puts av luftkalkbruk får aldrig någon större hållfasthet, men är något mjuk och följsam vilket gör att den kan ta upp mindre rörelser i underlaget utan att skadas. Hydrauliska bindemedel som hårdnar i närvaro av vatten användes särskilt vid konstruktioner under vatten eller under mark. Det kom senare även att användas vid husbyggnad. Som hydrauliska bindemedel räknas t  ex hydraulisk kalk, eller kalk blandad med portlandscement eller vit cement. Hydraulisk kalkputs blir hårdare än luftkalkputs, men inte lika tät som cementhaltig puts. Ju mera cement som blandas i putsen desto hårdare, tätare och mindre följsamt blir putsskiktet.

Ballast

Ballasten består av sand, grus, natur- eller krossmaterial. Den bildar putsens skelett och bestämmer i hög grad den färdiga putsens struktur och färg. Vanligtvis används ballast med kornstorlek upp till 4 mm. Ju mindre kornstorleken är, desto mer bindemedel behövs i bruket och med detta ökar vidhäftningen och krympningen. Tidigare tillsattes ibland tegelkross eller snäckskal för att förbättra frostbeständigheten. Tagel eller nöthår kunde fungera som armering.

Uppbyggnad

En fasadputs är vanligtvis uppbyggd huvudsakligen i tre skikt, grundning, utstockning och ytputs. Grundningen är ett tunt putslager som skall utjämna sugförmågan hos underlaget och utgöra en brygga för den tjockare utstockningens vidhäftning. Utstockningen kan vara utförd i ett eller flera lager, som vart och ett inte bör vara tjockare än 10-15 mm. Ytputsen har i första hand en estetisk uppgift. Den ges en ytstruktur och kulör som framhäver det önskade arkitektoniska uttrycket.

Murarslevar

Ytstruktur

Tunnputs kan utföras med murarslev, slamning eller kvastning och läggs på så tunt att den inte helt döljer den bakomliggande murens ojämnheter och fogar. Slätputs är utförd med putsslev eller rivbräda i syfte att åstadkomma en helt slät textur. Handens rörelser och putsverktygets avtryck kan dock vanligtvis anas i fasaden, och större ojämnheter i underlaget kan ibland vara avläsbara. Planputs som blev vanlig efter 1930-talet och påförs alltid till en tjocklek som gör att underlagets ojämnheter döljs. Planheten åstadkoms genom avdragning med rätskiva. Ytputsen kan bestå av finputs eller ballast med större kornstorlek. Finputs är en ytputs uppbyggd av ballast med kornstorlek på 1-2 mm. Den läggs på i tunna skikt och används ofta på detaljer som pilastrar och fönsteromfattningar. Den får inte glättas alltför mycket eftersom detta kan leda till frostspjälkning. Spritputs är en bindemedelsrik ytputs som innehåller grovkornig sand eller grus. Den slås traditionellt på med slev och lämnas obearbetad med sin karaktäristiska, grova ytstruktur.