Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Fönstret

Sexdelat fönster som gulmålats mot en faluröd fasad i Sävar, Umeå. Foto: Lena Tengnér, SHBK Umeå kommun. Kromoxidgrönt korspostfönster från sekelskiftet 1900 i Skellefteå. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Fönstret är en väldigt viktig detalj på huset – den tunna klimatskärm som skall skilja ute från inne, som skall släppa in ljus och naturscenerier i byggnaden men stänga ute regn, vind och kyla. Det är också mycket betydelsefullt för byggnadens utseende. Med fönster skapas rytm, balans och harmoni åt fasaden. Fönstret är den byggnadsdel som mer än andra skapar trivsel åt interiören och ger karaktär åt exteriören.

Olika typer av fönster genom tiderna: översta raden 1700-1900-tal. Undre raden, 1880-1920.

Typer

Fönstret har som allt annat genom åren ändrat utseende och utförande. Från 1700-talets blyspröjsade smårutor, via det tidiga 1800-talets narade träbågar med rutorna insatta i ett hyvlat spår, till den senare tekniken med rutorna insatta i en kittfals. Fönster tillverkades t o m 1920-talet som enkelbågar, ibland med separata innerbågar. Den ena bågen monterades på utsidan och den andra på insidan av karmen. Ytterbågarna hängdes på gångjärn eller hölls fast med omkullvikta smidda spikar. Innerbågarna var lätt löstagbara och hölls med stift i bakkant och innanfönsterskruv i mittpost. De sattes in på vintern och tätades invändigt med klistrade pappersremsor. I Skelleftebygden har också förekommit den annorlunda varianten med det löstagbara vinterfönstret placerat på utsidan. Dessa hölls ofta fast med små handtäljda trävred.

Modernare typer av fönster: 1920-1960.

Det kopplade tvåglasfönstret kom att ersätta fönster med separata bågar och var den vanliga fönstermodellen fram till 1970-talet. Då blev treglasfönstret vanligt, vilket vanligtvis utfördes med en tvåglas isolerruta i innerbågen och ett enkelglas i ytterbågen. Varianter av detta förekommer, exempelvis är en kraftig enkelbåge med treglas isolerruta inte ovanlig idag. Vid samma tid blev även det pivåhängda fönstret vanligt. Fönsterglaset var fram till 1920-talet munblåst. Det blev då något ojämnt och med små blåsor i glasmassan. Det ger ett alldeles speciellt ljusspel med skiftningar och skimmer som hör samman med dessa gamla fönster och idag uppfattas som både hemtrevligt och exklusivt. Bågarna gjordes under 1800-talet smäckra och deras insidor och karmarnas poster försågs med fina profileringar. Detta tillsammans med de smäckra profilerna gav en fin och generös förmedling av dagsljuset in i rummet. Profileringarnas skuggspel gav en vacker inramning åt fönstret. Under 1900-talet förenklades profilerna alltmer, för att på 1960-talet helt försvinna.

Tvåluftsfönster på en villa från 1940-talet med tidstypiska foder och färgsättning i Umeå. Foto: Lena Tengnér, SHBK Umeå kommun. Kromoxidgrönt korspostfönster med småspröjsade rutor upptill mot en brun fasad med röda detaljer från 1920-talet i Umeå. Foto: Lena Tengnér, Västerbottens museum.

Omfattningar och utsmyckningar

Under nyklassicismen på 1800-talet utsmyckades fönsteromfattningarna gärna med klassiska kolonner och kröntes av små triangelfält likt tempelgavlar. Hus i nyrenässnasstill hade istället fönster krönta med kornischer. Symmetri och jämn fönstersättning var ideal men de började släppas vid seklets slut. Samtidigt blev fönstren högresta med korspost och släta eller kontursågade foder. Jugendtidens korspostfönster hade ofta småspröjsade överlufter. Ibland kunde spröjsarna vara böjda. Korspostfönster med tätspröjsade överbågar placerade i fasadliv var även den vanligaste fönstertypen under nationalromantiken men även småspröjsade fönster förekom. Under 20-talsklassicismen blev två mötande bågar med mittpost, spröjsade med tre rutor i varje båge, det vanliga. Fönstren fördelades jämnt över fasaden och hade ofta fönsterluckor i bottenvåningen. Funkistidens fönster var två- eller tredelade och saknade spröjs. Fönstren placerades gärna i band om tre eller fyra, ibland över hörn. Stora perspektivfönster eller små runda fönster var karaktäristiskt. Under Folkhemmets tid var tvåluftsfönster med mötande bågar utan spröjs det vanliga, ibland utförda med smalare vädringslucka på ena sidan. 1970-talets fönster var ofta kvadratiska, tvådelade med mittpost och spröjs.

Kvalitet och isolervärde

Fönster utsätts för stora klimatiska påfrestningar. Detta ställer stora krav på deras konstruktion och materialkvalitet. Till äldre fönster utvaldes kärnvirke ofta med stor omsorg. Dessa fönster har med regelbundet underhåll närmast obegränsad livslängd. Yngre fönster har normalt inte samma virkeskvalitet. Att använda de gamla fönstren och vid behov restaurera dessa är normalt det mest resurssnåla alternativet ur såväl ekologisk och ekonomisk, som kulturell aspekt. Värmegenomgångstalet är i princip beroende av antalet glas, typ av glas och avstånd mellan rutorna. Gamla fönster med separata bågar har normalt stort avstånd mellan glasen. Detta gör att de med effektiv tätning av innerbågen kan komma ner i samma U-värden strax under 2,0 som dagens kopplade treglasfönster. Kopplade tvåglasfönster har sämre U-värden, normalt ca 2.5 – 3,0 W/m2K. Värmemotståndet på dessa kan dock förbättras till strax under 2,0 genom att den inre rutan byts ut mot en ruta med lågemissionsskikt av t ex tenn, eller mot en tvåglas isolerruta om bågen klarar detta. Tänk också på de enkla och billiga sätt som finns att spara på värmen. Med hjälp av gardiner och persienner som stängs för natten, i synnerhet när det är kallt ute är det möjligt att förbättra fönstrets värmemotstånd avsevärt.