Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Knutstenar och mullbänk

Stenfot av natursten i Byske kyrkstad. Foto: Annika Sander, Skellefteå museum.

Timmerstomme vilande på hörnstenar. Foto: Skellefteå museum.

Den äldsta och enklaste grundläggningsmetoden för timmerhus utgörs av knutstenar. Om timret är i måttliga längder är stenar under knutarna tillräckligt för att förmedla byggnadens belastning till marken. Mellan stenarna och under golvet finns då ett öppet och luftigt utrymme. Vid en tid när bjälklagen utgjordes av oisolerade plankgolv gav detta inte något stort klimatskydd. Den vanliga grundläggningsmetoden för bostadshus blev därför att fylla utrymmet mellan knutstenarna till en stenmur, eller stenfot. Denna stenfot motfylldes så på insidan med jord och torv för att bli tät och isolerande. Man gjorde en s. k. mullbänk. Vattenavrinning och markfukt försökte man bemästra redan vid valet av byggnadsplats genom att välja en plats som medgav naturlig avrinning och som hade naturligt dränerande mark. Trä som kom i kontakt med mullbänken fuktisolerades med näver. Denna mullbänkskonstruktion som med modern terminologi skulle kallas varmgrund, utnyttjar marken som värmebuffert. Dess brister är svårigheten att få tillräckig täthet och värmeisolering för att uppfylla dagens krav, samt svårigheten att fullt ut skydda träet från den fukt som sugs upp kapillärt i mullbänken. Konstruktionen ställer stora krav på marklutningar som ger avrinning av dagvatten från huset, samt på naturligt dränerande mark under huset.

Fukt i varmgrunder

Varmgrunder med mullbänk torde idag knappt finnas kvar i några permanent bebodda hus. Konstruktionen ger inte den isoleringsstandard som vi idag brukar kräva. Den fukt som sugs upp kapillärt i mullbänken är också ett problem som förr eller senare leder till rötskador i det underst liggande virket. Många gamla sommarhus eller gårdar som stått obebodda en längre tid i väntan på nya bosättare har dock kvar denna grundkonstruktion. När man restaurerar ett sådant hus för att bo där permanent, är det inte självklart att man skall isolera bottenbjälklaget för att höja värmestandarden. Ur fuktsynpunkt kan det vara klokare att behålla varmgrunden som konstruktionsprincip. Man kan istället isolera marken samt ersätta mullbänkarna med effektivt isolerande och kapillärbrytande material. Om sedan utrymmet under golvet luftas med inomhusluften får man ur fuktsynpunkt en mycket bra konstruktion. Den har dessutom historisk förankring och innebär inga syliga förändringar på huset.

 

Varmgrund med mullbänk.

 

Gamla husgrunder

Gamla husgrunder är ofta utsatta för hög fuktighet. Eftersom utrymmet under huset ofta inte är tillgängligt är det svårt att med begränsade åtgärder göra några förbättringar där. Med utvändiga åtgärder kan man dock begränsa skadlig påverkan. Det är viktigt att se till att regn- och smältvatten inte kan rinna mot hussockeln. Vid behov justera marklutningarna närmast huset och se till att regnvattnet från stuprören leds bort från husgrunden. Det är önskvärt att marken de närmaste tre metrarna lutar från huset. Lös puts i hussockeln och utskjutande sockel kan leda in vatten i grunden och in i väggarna. En utvändig sockelbräda kan möjligen förhindra att regnvatten leds in i väggen via utskjutande sockel.

Sockeltätningar

Under 1900-talets tidigare del var det ganska vanligt att försöka täta mullbänksgrunder, genom att utvändigt gjuta på naturstenarna med betong. Man fick på så sätt en slät och tät betongsockel som vanligtvis stack ut några centimeter utanför fasaden. Det bildades en liten hylla av betong som gärna fångade upp regnvatten och ledde in det under fotlist och bottenstock. Resultatet av detta har ofta blivit rötskador. Pågjutningarna har också ofta med tiden spruckit eller släppt från grundstenarna med resultat att regnvatten från fasaden effektivt leds in under huset. Det kan i vissa fall vara motiverat att helt bila bort den här typen av betongpågjutningar. Man bör i vart fall se till att regnvatten leds ut förbi betongkanten med hjälp av någon fotlist i trä eller plåt. Sprickor och andra skador som kan leda in vatten kan lagas med bruk. Man bör då se till att ha ett relativt svagt, kalkhaltigt bruk som är mera tolerant mot rörelser än de hårdare cementbruken.