Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Timmerstommen

Parstuga med rödfärgade timmerväggar i Mensträsk, Norsjö.

Knuttimring

Att foga bilade timmerstockar till varandra med knutar och täta dem emellan med husmossa i den uthuggna mossrännan är tekniker som varit högt utvecklade så långt tillbaka i tiden vi kan dokumentera. Tekniken har funnits hos oss i Norden åtminstone sedan vikingatiden. Troligen har den här byggmetoden kommit till oss österifrån, alltså Ryssland-Karelen. Stockarnas anliggning mot varandra i den längsgående fogen (såt på sydvästerbottniskt mål eller sat på nordvästerbottniskt) görs likadan genom långa tider och även om knutningsmodellerna varierar. Genom att ”dra såtet” sker en tillpassning av den övre stocken till den nedre, och då draget huggs ut i den övre bildas ett hålrum för tätningsmaterialet. Förr var detta husmossa. I hörnen där timmerstockarna sammanfogas vill man göra det så tätt som möjligt, men man behöver också åstadkomma en låsning för att stommen skall bli stabil.

Dubbelhaksknut, laduknut och laxknut.

Knutar

Där stockarna sammanfogas i hörnen är det främst två krav, som skall tillgodoses. Det skall ske en låsning så att hörnet blir stabilt, och det skall bli så tätt som möjligt. Det sistnämnda var viktigt under de långa tider bakåt, då det var timmerstommen, som utgjorde det viktigaste skyddet mot köld och blåst. Så har det också utbildats ett stort antal knuttyper för att på olika sätt uppfylla dessa krav med variationer både i tid och i olika trakter i landet. I det byggnadsbestånd vi har kvar i Västerbotten är det vanligen det raka, sågade knuthaket som finns. Det är alltså i bebyggelse ungefär från 1800-talets mitt och framåt. I äldre hus träffar man på tröskelknuten, där liksom en tröskel (kallas även betta) är tillskapad inuti knuten. Dess funktion var framför allt att täta knuten; något som var särskilt viktigt vid en tid när man inte hade paneler eller andra ytskikt på timmerstommen. Skiljelinjen i tid mellan de här två är naturligtvis inte rak och entydig, men som sagt, 1800-talets mitt synes vara ett hyggligt riktmärke. Fr.o.m. 1890-talet, då inpanelning av husen var det gängse, blir den släta låsknuten en vanlig typ.

 

Hålla hus

Läs mer om …