Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Nävertak

Läggning av nytt nävertak. Foto: Rune Wästerby, Skellefteå museum.

Tak med tätskikt av näver brukar i allmänhet benämnas torvtak eller vedtak, det vill säga efter det material som för ögonen är mest synligt. Men torvens och takvedens funktion är egentligen bara att hålla nävertäckningen på plats. Eftersom näverlagret är det funktionella tätskiktet har vi här valt att kalla taktäckningen för nävertak.
Näver är ett utmärkt material som använts under mycket lång tid för att skydda byggnader mot regn och för att isolera golvåsar och andra byggnadsdelar från markfukt. Näver var det helt dominerande taktäckningsmaterialet fram till mitten av 1800-talet, när det hyvlade takspånet började bli vanligt att lägga på taken.

Underlagstaket

Nävertäckning kräver ett relativt tätt lagt rote, för att inte näversjoken skall hasa ner mellan brädorna. Detta undvek man också genom att lägga rotebrädorna direkt på, tvärs över åsarna, uppifrån och ner. Rotet kunde utgöras av kluvet virke med flatsidorna upp, eller handbilade plankor. De var i undre änden upplagda på ett urtäljt spår på väggbandens insida. Genom att känna med fingret på den översta timmerstockens insida i en gammal byggnad kan man ta reda på om den tidigare haft ett sådant rote, och förmodligen då också nävertak.

Nävertäckningen

Den näver man behöver bör vara i relativt stora sjok för att bli hanterlig på taket. Näversjoken läggs lösa utan spik, men kan behöva hållas fast med stenar eller träbitar till dess täckmaterialet kommit på plats. Näver läggs i flera lager, minst tre, men uppgifter finns om nävertak som haft fem och upp till sju lager näver. Det kan då möjligen röra sig om tak där man inte bytt ut, utan bara kompletterat med ny näver, när den gamla inte längre hållit tätt. Näver läggs med vita sidan nedåt, mot underlagstaket. Man börjar nere i ena hörnet. Första varvet längs takfoten läggs så pass utstickande att det krullar sig runt vågbordet när det torkar. Ibland har man gjort likadant med yttersta nävervarvet längs takkanten på gavlarna också. Näverflaken läggs sedan med minst 10 cm överlappning, både åt sidan och uppåt. Låt gärna överlappningen vara större i takets nedre del, där vattenbelastningen blir störst. Spara de största flaken till takets övre del. Vik sista nävervarvet över nocken från båda hållen och avsluta, när alla varven är lagda, med stora sjok som läggs mitt över nocken. Ibland när näver lagts på tak i modern tid har man inte fullt ut litat på materialets egenskaper, utan försökt komplettera näver med papp eller platonmatta under. Det rekommenderas inte. Det förändrar den naturliga fuktvandringen och uttorkningen av näverlagret, vilket förkortar dess livslängd.