Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Listtäckning

Papptak. Foto: Skellefteå museum.

När takpapp började tillverkas på rulle på 1860-talet blev så kallad listtäckning den vanligaste metoden att lägga papptak och förblev det fram till sekelskiftet 1900. Vid listtäckning spikas pappvådernas kanter i trekantlister som löper från nock till takfot. Skarvarna täcks med en 10 cm bred pappremsa som läggs över listen. Genom att spika pappvådernas kanter i lister som sticker upp lite, och är spikade uppför/utför takrotet, hindrar man att regnvatten börjar läcka in i skarvarna eller spikhålen. Skarvarna täcks sedan med en pappremsa som läggs över trekantlisten. Fördelen med listtäckning är att man bara spikar fast pappen i listen och inte i takbrädorna vilket ställer mindre krav på underlaget. Om rotebrädorna sväller eller krymper vid förändringar i luftfuktigheten slits pappen inte sönder vid spikarna lika lätt som på en slättäckning.

Skall man göra en tidstypisk listtäckning bör man tänka på vilken bredd pappret från den aktuella tiden hade. Dagens papp är vanligtvis bredare än 1800-talets, som var 60-70 cm. På en mindre byggnad kan det därför vara lämpligt att skära pappvåderna på bredden och använda den avskurna remsan till att täcka över skarvarna. Det mönster listerna ger på taket blir mera proportionerligt på det viset.

Eftersom papptak med listtäckning liknade plåttak utformades takavvattningen ofta som en ståndränna med utkastare av papp motsvarande plåttakens plåtrännor. Pappen får då stöd av en stående bräda. Detta kan vara en elegantare lösning än hängrännor.

 

Hålla hus

Läs mer om …