Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Spåntak

Spåntak i Rismyrliden. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Takspån, stickspån, spilkspån, pärt, spiller

– kärt barn har många namn och det gäller inte minst de tunna spån som mellan 1850–1950 var det dominerande taktäckningsmaterialet på landsbygden såväl som ett vanligt takmaterial i småstäder. De tunnare takspånen som behandlas här skall inte förväxlas med de tjockare stavspånen som ofta täcker kyrktak och klockstaplar varför de också kallas kyrkspån. Takspån är ett naturmaterial framställt ur flödande naturresurser. Det kräver lite energi för sin framställning. Kostnaden för materialet är måttlig men det krävs en rejäl arbetsinsats för att lägga ett spåntak. Hållbarheten för ett väl lagt spåntak kan beräknas till mellan 25 och 45 år.

Historik

Spåntaken ersatte äldre taktäckningkonstruktioner som torvtak, vedtak och brädtak omkring mitten av 1800-talet. Spåntakens intåg berodde främst på att man fick tillgång till billig spik i och med att en industriell spiktillverkning kom igång under 1800-talet. Spåntak blev därför en enkel och billig konstruktion som var lika användbar på enkla ängslador som på förnäma trähus i städerna. En av spåntakets nackdelar är eldfarlighet. Dyrare brandförsäkringar för hus med spåntak ledde så småningom till att spånet ersattes med andra material, detta gällde främst bostadshus i tätorter. Alltefter råd och lägenhet bytte man med tiden också frivilligt spåntaken mot exklusivare takmaterial som plåt och tegel, först på bostadshusen i städerna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och så småningom också på landsbygdens bostäder och ekonomibyggnader. Under takens tegel eller plåt finns då det gamla spåntaket ofta bevarat. Vid tiden efter andra världskriget var spån inte längre det billigaste takmaterialet, exempelvis plåt hade blivit så billigt att den kunde användas vid taktäckning av de allra enklaste byggnaderna och användningen av takspån minskade drastiskt.

Stickspån, tjocklek 1/8"

Material

De vanligaste träslagen som användes vid spåntillverkning var i följande ordning furu, gran och asp. När det gäller furu och gran skall man välja tätvuxet virke med så stor andel kärnved som möjligt eftersom sådant virke är hållbarare. Trädet måste också vara rätvuxet och inte vridet om spånen skall bli raka, detta gäller speciellt späntade spån. Virket skall huggas under vintern. Trädets savinnehåll, som är en grogrund för rötsvamp och andra nedbrytande organismer, är då som lägst. Aspspån var vanligare i södra Sverige; de ansågs vara motståndskraftiga mot röta men ändrade lätt form vid variationer i temperatur och luftfuktighet.

Tillverkning

Det finns tre typer av spån, späntade, hyvlade och sågade spån. Att handspänta spån är den äldsta tekniken för spånframställning. Det bästa materialet för späntade spån var gamla torrfuror som har stort innehåll av både kärnved och kådämnen som gör virket hållbart. Eftersom inga fibrer skärs av suger den späntade ytan inte åt sig så mycket vatten och späntade spån är därför mycket motståndskraftiga mot röta och har den längsta hållbarheten, under gynnsamma förutsättningar uppemot 50-70 år. Det vanligaste på lantbrukets byggnader är spån som hyvlats fram i en spånhyvel. Dessa kan även köpas idag. Hyvlade spån går snabbare att tillverka, klenare virke kan också användas. Man ställer in hyvelstålet för en lämplig spåntjocklek, ca 4 mm. Man strävar efter att få fram så jämna bredder som möjligt på spånen. Hyvelstålet skär snett igenom kubben och träfibrerna skärs därför av. De avskurna fiberändarna suger åt sig vatten vilket gör att hyvlade spån lättare angrips av röta. Hållbarheten för hyvlade spån blir därför sämre, ca 20-40 år, än för späntade spån. Sågade spån har den sämsta hållbarheten eftersom alla fibrer är avskurna av sågklingan. Den sågade ytan suger mycket vatten och rötskadas lätt. Den skall därför alltid ytbehandlas. Det finns takspån i många format men det vanligaste har längden 45 cm, bredden varierar naturligtvis beroende på framställningstekniken men är normalt 10-15 cm. De flesta spån är omkring fem millimeter tjocka.