Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Egnahemsträdgården

Villaträdgård från 1920-talet i Skellefteå. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Med det industriella genombrottet började små egnahem byggas i städernas utkanter och på landsbygden. I inlandet byggdes även många s k arbetarsmåbruk som ett resultat av statligt stöd till kolonisation. Staten gynnade byggandet genom förmånliga lån, i Västerbotten förmedlade av hushållningssällskapet som även tillhandahöll ritningar till bostadshus, uthus och trädgårdar. Lånen var främst riktade till arbetare, småbönder och mindre bemedlade. Man ville att de skulle få bättre levnadsförhållanden genom att äga sitt hus men man ville också behålla landsbygdens befolkning och stoppa utvandringen av arbetskraft. En annan orsak var att staten ville gynna uppodlingen av åkermark och därför var småbönder och lantarbetare en viktig målgrupp. Ett annat mål med egnahemmen var att göra landet självförsörjande och egnahemsträdgården skulle därför i första hand användas till odling. Odlandet framställdes som nyttigt för såväl kropp som själ men sågs framförallt som ett viktigt tillskott till hushållets ekonomi och trädgården dominerades därför av rotfrukter, bärbuskar och grönsaker. Under 1900-talets första hälft utgavs en mängd mönsterböcker med typritningar för egnahem och i dessa böcker fanns ofta även förslag på hur en egnahemsträdgård kunde anläggas. En enkel, nyttig och praktisk trädgård, ca 1/4-1/2 hektar stor, rekommenderades för ett mindre hemman. Genom att en del av böckerna fick stor spridning kom flertalet egnahem att få likartad utformning. Idealet var den lilla röda stugan med vita knutar, en rabattkantad gång upp till huvudentrén, blommor runt huset och klätterväxter på verandan.

Köksdelen

En stor del av tomten användes till odling av frukter, bär och grönsaker. Fruktträden kunde planteras i raka rader, som rutnät eller stå i odlingskvarterens kanter för att skugga mindre. Man nöjde sig inte med några träd utan planterade ganska många eftersom frukt hade stort ekonomiskt värde, både som bidrag till självhushållningen och till avsalu. Bärbuskar stod i rader längs kökslanden eller i särskilda bärland. För att få in fler fruktträd och bärbuskar spaljerade man dem. Under fruktträden kunde köksväxter, jordgubbar och potatis odlas. Vanliga frukter och bär var äpple, hallon, jordgubbar, krusbär, rabarber, smultron och vinbär. För egnahemmets köksträdgård rekommenderades bönor, sallat, kål, lök, morot, palsternacka, potatis, kålhuvuden, kålrötter, persilja, rova, rädisa, rödbeta, spenat och ärtor. Många av dessa odlades i flera sorter och varianter. Odlingsjorden hölls på plats med kantväxter, t ex persilja, violer, sippor eller gräslök. Kryddväxter som odlades var t ex dill, mejram, persilja och timjan. Fröer för grönsaks- och kryddodling beställdes per postorder från frökataloger. Uppdragna plantor kunde även köpas i lokala handelsträdgårdar.

Hängsyren Syringa reflexa, introducerad i Europa 1905 och typisk för det tidiga 1900-talets villaträdgårdar i Norrland. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Prydnadsdelen

Mot gatan kunde det finnas en mindre yta för prydnad. Prydnadsväxterna samlades närmast bostaden och kring huvudentrén, ofta i en rabatt utmed husväggen, vänd mot gatan där förbipasserande kunde se den, i en rabatt som kantade uppfarten eller i en liten gräsplätt mot gatan. På framsidan och utmed en gavel på huset kunde det finnas plats för några blommande buskar som syren, ros, schersmin, spirea eller hagtorn. Rönn var också en stor favorit. Mot väggar, murar och plank kunde klätterrosor och kaprifol ledas upp. Luktärt och krasse var populära annuella klättrare. Mot gatan fanns ofta en prydligt klippt häck, vanligtvis av hagtorn, häckkaragan eller syren. Häckar på gårdens baksida var ofta friväxande och kunde vara en blandning av olika sorter som syren, doftschersmin, ros och spirea. Granhäckar användes för att skapa lä. Hallon och krusbär bands upp i häckar som avgränsning mot grannen.    Mot gatan planterades ofta även prydnadsträd, t ex björk, lönn eller lind, som beskars så att kronorna hölls små och bollformade. Var det trångt satte man uppstammade hagtorn eller stamsyrener. Importerade trädarter som lärk förekom också. I Norrland odlades t ex europeisk lärk Larix decidua. Rönn- och björkspirea var likaså omtyckta.   Allén var även uppskattad i egnahemsträdgården, långt in på 1930-talet. De klassiska alléträden var dock oftast för stora och man rekommenderade därför istället fruktträd eller björk. En berså för vila kunde också finnas i egnahemsträdgården.

Förslag till rabatt vid uppfart. Illustration: Margareta Larsson, Skellefteå museum.

Den rabattkantade uppfarten

En blomsterlist fanns ofta utmed uppfartsvägen, väl synlig från gatan. Karaktäristiska växter var vårplanterade lökar som dahlior, direktsådda ett- och tvååriga blommor som purpurklätt och kungsljus, utplanteringsväxter som sommaraster och lättskötta perenner som pion, daglilja, renfana, näva, gullris, höstrudbeckia och flox. Vanliga ett- och tvååringar i rabatten var t ex stockros, ringblomma, fingerborgsblomma, luktärt och vallmo. Populära perenner var bl a stormhatt, akleja, aster, tusensköna, jätteprästkrage, riddarsporre, studentnejlika, förgätmigej, pion och vivor. Lök- och knölväxter som var vanligt förekommande var krokus, hyacint, iris, liljor, och tulpan. Arter som var lätta att föröka fick störst spridning. Rabatten hade ofta en stomme av högväxta blommor som gav regelbundenhet och stadga men som ändå inte var särskilt framträdande. Rabatten kunde gärna vara blandad, med växter som blommade från tidig vår till sen höst. Plantorna var så tätt planterade att ingen jord syntes.

Förslag till rabatt vid uppfart

Art Blomfärg Höjd (cm) ca
1. Allé av äppelträd
2. Jätteprästkrage (Leucanthemum maximum) Vit 80
3. Stormhatt (Aconitum napellus) Blå 100
4. Stockros (Alcea rosea) Rosa 150
5. Akleja (Aquilegia vulgaris) Blå 70
6. Ringblomma (Calendula officinalis) Gulorange 50
7. Stor riddarsporre (Delphinium elatum) Blå 140-160
8. Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea) Rosa 100
9. Luktpion (Paeonia lactiflora) Rosa-röd 80
10. Kornvallmo (Papaver rhoeas) Röd 50

 

Ett exempel från Lappmarken

Plan för mindre trädgård. (Klicka för större bild.)

Trädgårdar var länge ovanligt i Lappmarken men på 1930-talet började planterade träd och buskar, rabatter och en avdelning köksväxter bli allt vanligare. En föregångsman inom den lappländska trädgårdsodlingen var kolonisten Erland Gustafsson, Simsjölandet, Åsele. Han påbörjade 1922 att röja kolonatet för bebyggelse och elva år senare fanns på platsen byggnader, sju tunnland åker och en stor och välskött trädgård. Till trädgården hörde tre varmbänkar om tjugo kvadratmeter yta för uppdragning av plantor och odling av gurkor, 27 buskar svarta och röda vinbär, hallon, ett femtiotal jordgubbsplantor, trettio stånd rabarber. Trädgårdens olika avdelningar markerades med blomsterängar där ett flertal både ett- och fleråriga blommor odlades. Varje år sattes ca 400 plantor blomkål, vitkål och grönkål. Andra grönsaker som Gustafsson funnit lämpliga för orten var gurka, huvudsallat, spenat, rädisa, kålrabbi, sockerärtor, kålrot, rödbeta, morot, palsternacka och lök.