Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Odlingspropaganda

1800-talets statliga propaganda

Vid 1800-talets mitt hade Sverige ett växande försörjningsproblem orsakat av den kraftiga befolkningsökningen. Bland vanligt folk odlade man bara samma sorters rot- och grönsaker som man gjort i århundraden samtidigt som odling av annat än nyttoväxter ansågs som onödig lyx. Statsmakterna ville öka landets självförsörjning av grönsaker, frukt och bär för att rädda landets nationalekonomi och man började därför sprida kunskap om odling till allmogen genom odlingspropaganda. Fram till 1850-talet hade kunskap om trädgårdsodling främst förmedlats till vanligt folk av prästerna. Under 1800-talet tog myndigheterna över den rollen och lade ner stor energi, t ex på att sprida trädgårdsböcker för allmogen som genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. Myndigheternas insatser bidrog till att trädgårdsodlingen ökade markant under 1800-talets andra hälft, men det var framförallt i de södra delarna av landet.

Den statliga propagandan var till en början inte lika framgångsrik i Norrland, bl a eftersom de odlingsråd och grönsaker som spreds inte vara anpassade till det norrländska klimatet. Möjligheterna för staten till påverkan var dessutom mindre eftersom det kunde vara långt mellan byarna. Även inställningen till trädgårdsodling spelade en stor roll för dess genombrott i Norrland. Skogen, ansåg man, skulle hållas borta från huset, och grönsaker var kreatursfoder och uppskattades inte. Det lilla behov av grönsaker som fanns tillgodosågs från landets södra delar. Mellan 1890-1920 nådde propagandan sin höjdpunkt och synen på trädgårdsodling kom att förändras totalt. Potatisen kom under den tiden att överta rovans roll som basföda och rotsaker började uppta stor del av kökslanden. Det började även dyka upp s k ”herrskapsgrönsaker” som sallat, pumpor och rädisor, i allmogens köksträdgårdar. Trädgårdsodlingen kom så småningom att bli till en verklig folkrörelse, och efter missväxtåret 1898började intresset för trädgårdsodling även att öka i Norrland där det då kom att uppstå trädgårdar i gynnsammare trakter. Före 1910 kunde man sällan se mer än ett blomrikt rabarberstånd på de norrländska gårdarna men mellan 1910-1930 förändrades de norrländska byarnas utseende avsevärt genom uppkomsten av alltfler trädgårdar.

Hushållningssällskapen

I Norrland hade hushållningssällskapens skrifter och information stor betydelse för trädgårdskulturens genombrott liksom trädgårdsföreningar som delade ut träd, buskar och plantor till allmogen. Hushållningssällskapen bildades under överinseende av Kungliga Svenska Lantbruksakademien vars uppgift var att främja trädgårdsodlingen i landet. Akademien importerade bl a frön som spreds till allmogen via hushållningssällskapen. Västerbottens läns hushållningssällskap grundades 1814 och ordnade kurser, premierade välskötta trädgårdar, delade ut bärbuskar och fruktträd samt spred skrifter och information om trädgårdsodling. 1883 anställde sällskapet sin förste länsträdgårdsmästare som höll föredrag och utförde praktiskt trädgårdsarbete i form av trädplanteringar och trädgårdsanläggningar. Fram till sekelskiftet 1900 nyttjades hans tjänster främst av ståndspersoner medan allmogen stod frågande inför trädgårdsodlingens verkliga nytta.

Framförallt kring blomsterodling fanns det många fördomar att övervinna eftersom det tedde sig som flärd och lyx. Under 1900-talets första decennier blev trädgårdsskötseln i ännu högre grad föremål för de norrländska hushållningssällskapens uppmärksamhet och allmogen började alltmer dela intresset för trädgårdsodling. Länsträdgårdsmästarna fick besöka många byar där plantering aldrig tidigare förekommit och genom dem spreds trädgårdslitteratur vilket bidrog till att väcka intresset. Senare började man uppmuntra fruktodling alltmer genom utdelning av träd till jordbrukare på platser där länsträdgårdsmästarna ansåg så lämpligt och detta blev mycket uppskattat. Sällskapen hjälpte även till att bilda fruktodlarföreningar. Man delade dessutom ut prydnadsbuskar. Intresset för sällskapens kurser var livligt och trädgårdsbiträden kom även att anställas i inlandet och biträdde hemmansägare med utförande av planteringar.

1931-42 var Gustaf Rosén landshövding i Västerbotten. Rosén som var mycket trädgårdsintresserad kom att påverka trädgårdskulturen i Västerbotten, dels genom att propagera för den men också genom direkta åtgärder såsom bildandet av trädgårdssällskap i alla länets kommuner. Sällskapen delade ut fröer, bärbuskar och fruktträd för att väcka intresse för odling. Detta kom kanske främst att påverka inlandet där trädgårdskulturen fortfarande inte var särskilt spridd.

Skolundervisning i odlingskunskap

1842 beslutade riksdagen att införa allmän och obligatorisk folkskola i hela landet. I samband med detta stiftades även en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna. I första folkskolestadgan stod att det vid varje skola borde finnas en bit mark där läraren kunde bedriva undervisning i trädgårdsskötsel och odla lite för egen del. Flera skolor anlade därför trädgårdar för undervisningen, år 1890 hade 65% av landets skolor någon form av trädgård. Skolträdgårdarna var inte bara ett sätt att sprida kunskap om odling och få folket att äta mer frukt och grönt, att göra alla barn till trädgårdsodlare var också det mest effektiva sätt man kunde komma på att främja deras utveckling och göra dem till ordningsamma, skönhetsälskande och ekonomiskt medvetna människor. Till skolträdgårdarna lämnade hushållningssällskapen fröer, träd, buskar och plantor. De undervisade även lärarna och lärarinnorna i trädgårdsskötsel och dessa kom att bli trädgårdsbrukets nya missionärer. I vissa skolor fick flitiga elever fruktträd och bärbuskar som premie. I Skråmträsk delades t ex trädgårdsredskap och svarta vinbärsbuskar ut som pris i skolans odlartävling.

Läroplanen 1919 innehöll detaljerade instruktioner för undervisningen i skolträdgården och 1920 publicerades en samling typritningar som beskrev hur miljön kring en skola borde utformas, med bland annat köks- och blomsterträdgård, frukt- och bärodling, plantskola, skolpark och lekplats. Lärarens tjänsteträdgård blev då helt skild från skolbarnens trädgård. Från 1920 började undervisningen i trädgårdsskötsel på folkskolorna att minska trots att vikten av praktiskt lärande betonades, där skolträdgården kunde tjäna som utgångspunkt för undervisning i praktiskt taget alla ämnen.

Statens järnvägar

En annan viktig kunskapsspridare var Statens Järnvägar som genom att föregå med gott exempel ville upplysa allmänheten om hur man kunde smycka sin närmiljö, introducera fruktträd och köksodlingsväxter samt lära ut ordning och reda. I över hundra år bedrev SJ landets mest omfattande trädgårdsverksamhet och var under 1900-talets första årtionden en av de internationellt mest kända företrädarna för svensk trädgårdskonst. Den första järnvägsparken ritades på 1850-talet av SJ:s första chefsarkitekt Adolf W Edelsvärd. På 1860-talet hade planteringsverksamheten vuxit så mycket att man anställde en speciell trädgårdsdirektör, Olof Eneroth.

I järnvägsparkerna planterades träd med annorlunda bladverk och växtsätt och i rabatterna sattes främst ettåriga växter. I slutet av 1880-talet påbörjade SJ försöksodlingar och växtzonforskning, bl a vid en växtdepå i Boden. Till en början odlades där endast lokalt vildväxande arter men så småningom började man testa mer exotiska växter som efter att de funnitslämpliga användes vid järnvägens planteringar. Genom sina försök lyckades SJ visa att många växter var betydligt härdigare än man tidigare trott. Noggranna instruktioner för plantering i olika delar av landet utformades och detaljerade diagram som visade hur långt norrut olika träd, buskar och perenner var härdiga upprättades.

Vid SJ:s stationer och i deras parker visades nya trädgårdsmoden och odlingsvärda prydnadsväxter upp. Vissa växter blev så vanliga vid järnvägsstationerna att de kom att kallas ”stationsblommor”, t ex handla bergenia och gullstav. Även detaljerade instruktioner för hur de anställdas hemträdgårdar skulle planteras togs fram och SJ uppmuntrade sin personal att odla både nyttoväxter och prydnadsväxter genom utdelning av plantor, bärbuskar, fruktträd, blomsterfrön och perenner. T o m 1940 hade man även försäljning av överblivna plantor.

 

Hålla hus

Läs mer om …