Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

1900-1930

Tjugotalsklassicistisk villa med fasad av masonite i Rundvik, Nordmaling. Foto: Maria Löfgren, Västerbottens museum.

Ett friare och ljusare bostadsideal

Bostadsidealet blev vid denna tid till stor del präglat av de planscher och bilderböcker som spreds från Carl Larssons Sundborn, och som visade på en helt ny hemstil. Det var en stil som präglades av ljus, enkelhet och smakfullhet. Det var en hyllning till hantverket och till hemslöjdsprodukterna. Färgsättningen med det ljusa, brutet vita i kontrast till det kromoxidgröna och det engelskt röda fick stor spridning. Det var också en ny attityd till hemmet, en öppenhet som tog sig uttryck i att alla rum kunde nyttjas av såväl barn som husdjur. Planlösningarna blev friare och mera varierade. Den vedeldade järnspisen hade revolutionerat matberedningen i de flesta hem. I anslutning till denna fanns förvaringshyllor på vägg, kanske en liten bänk med vattenho och en kran med rinnande kallt vatten.

Förening av landets och stadens fördelar

Trädgårdsstaden som idé hade växt fram ur en ambition att råda bot på de undermåliga och ohälsosamma bostadsmiljöer som industrialiseringen fört med sig. Den skulle fungera självständigt och innehålla såväl institutioner och arbetsplatser, som bostäder, nöjen och utbildning. Trädgårdsstaden skulle kort sagt förena stadslivets och lantlivets fördelar. Stadsplanerarna tog upp drag från gamla svenska småstäder och från medeltidsstäder i strävan efter intimitet och naturanpassning.

En villa i nationalromantisk stil i Lycksele. Foto: Västerbottens museum.

Villor och egnahem

Villabyggandet var livligt, egnahemsrörelsen stod i blomning. Det ursprungliga syftet att avhjälpa bostadsnöden bland arbetarbefolkningen uppnåddes aldrig helt. Trädgårdsstadsdelarna kom mera att befolkas av medelklassen, men blev både omtyckta och eftertraktade bostadsområden.

Bostäder för vila och familjeliv

Idealbilden av hemmet blir vid denna tid mera till en motbild av samhället. Hemmet skulle vara en viloplats undan produktionsslitet och marknadslivet. Familjen och familjelivet fick en mera central betydelse för bostadens planering. Den för stadslägenheten tidigare så viktiga representativiteten, skulle nu ersättas av en privat intimitet, som exempelvis kunde ta sig uttryck i ett centralt placerat rum med brashörna där familjen kunde samlas på kvällarna. De villor och egnahem som byggdes fick ofta en korsformig plan med kök, kammare, rum och farstu, kring en central spismur. En mindre variant med kök, rum och farstu liknande enkelstugan förekom också. Som arbetarbostad var också bostadsköket fortfarande vanligt.

Rationellt och funktionellt

Industriarbete, fritid, automatisering och nya konsumtionsmönster innebar att hemmets funktioner förändrades. Hemtrevnad skulle skapas genom ordning och ändamålsenlighet. Standardhöjning skulle skapas genom stordrift och ett mera rationellt, industriellt byggande. Stilen skulle sträva efter saklighet och logik. Formen skulle endast vara ett uttryck för funktionen. Upprepning och enkelhet blev honnörsord. Släta ytor och enkla geometriska volymer blev karaktärsdrag. Fältropet ”död åt ornamentet” tydliggjorde funktionalisternas avståndstagande från tidigare arkitekturstilar.

Ljusa bostäder med tekniska moderniteter

Bostäderna var små men yteffektiva. Genom att bereda maten i en liten kokvrå och äta den vid en matplats i rummet skulle yta kunna sparas. En viktig ambition var också avskildhet, att kunna stänga en dörr om sig och vara ostörd. Ljuset uppfattades som viktigt och släpptes in genom stora och väl placerade fönster. Standarden höjdes genom tekniska nymodigheter som rinnande kallt och varmt vatten, centralvärme och wc.

Kökets snickerier målades ofta i en ljust gul, eller grågrön träimitation, övriga snickerier i brutet vitt. Dörrar skulle vara släta, klädda med träfiberskiva och målade. Lister skulle ha någon enkel profil, eller vara helt släta. Dörrfoder drogs nu ända ner till golvet.