Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

20-talsklassicismen

Detalj av hörnkedja på tjugotalsklassicistiskt egnahem i Umeå. Foto: Lena Tengnér, SHBK Umeå kommun.

Sparsmakad stil med klassiska drag

Den tunga nationalromantiska stilen avlöstes under 1920-talet av klassiska ideal. Förebilderna hämtades från antikens Rom och från den svenska nyklassicismen under 1700-talet. I krigets efterföljd ville man tona ner det nationella för att söka mera allmängiltiga uttrycksmedel. Det var en sparsmakad och mycket stilren klassisk dekor, med en alldeles speciell prägel, som utomlands blev uppmärksammad och kom att gå under benämningen ”Swedish Grace”.

Tjugotalsklassicistisk villa med fasad av masonite i Rundvik, Nordmaling. Foto: Maria Löfgren, Västerbottens museum.

Swedish Grace

Enkla former, symmetri, enhetlighet och lugn var utmärkande för stilen. Symmetri och regelbundenhet var honnörsord, fondmotiv och pilastrar uttrycksmedel. Byggnaderna var monumentala, men samtidigt intima med låga våningshöjder. Herrgården blev en förebild.

Taket – Taket var ofta brutet, ibland även valmat. Sadeltak med relativt små språng, belagda med rött tegel, eller målad, skivtäckt plåt var vanligt.
Fasader
– Den släta fasaden smyckades återhållsamt med klassiska arkitekturmotiv som pilastrar, lisener, gavelmotiv och lunettfönster. På enklare hus utnyttjades de klassiska motiven mer sparsamt. Villor kläddes i träpanel, ofta locklist med markerade knutar men släta kalkputsade murar, ibland med pilastrar som fasadindelning och knutmarkering, förekom också.
Färger
– De putsade fasaderna hade mättade färger i gult, grågrönt eller rödbrunt av jordfärgerna ockra, terra eller umbra. Listverken utfördes brutet vita. De ljusa oljefärgerna gav sin prägel åt villabebyggelsen. Träpaneler målades med linoljefärger, gärna i mättade klara kulörer som gult, rött, tegelrött, rödbrunt, rosa eller grönt. Men även grå fasader med listverk i ljusare grått var vanliga. Någon gång förekom ljust blå fasader. Utsmyckning och foder målades i en stenimiterande grå nyans.
Fönster
– Två mötande bågar med mittpost, spröjsade med tre rutor i varje båge som placerades i fasadliv, var det vanliga. Fönstren var jämnt fördelade över fasaden och målade i grått, grågrönt, rödbrunt, gulockra eller varmt gråvitt. Fönstren hade ofta fönsterluckor i bottenvåningen.
Portar
– Utfördes med utvändig träpanel, ibland glasade och färgade i mörkt brunt eller grågrönt.
Övrigt
Staket i nya former började dyka upp. Grindar och grindstolpar kunde vara utsmyckade. Färgerna kunde förutom det röda och vita nu gå i grågrönt eller ockragult.

Goda råd:

• Använd i första hand linoljefärg bruten med traditionella pigment, som garanterar att fasadens kulörer får de rätta nyanserna och att dessa åldras på ett vackert sätt.
• Utgå från och sträva efter att återskapa husets originalfärgsättning.
• Om det inte går att få reda på hur huset varit målat från början eller om de ursprungliga färgerna inte passar dig, kan en färgsättning i olika gråtoner och vitt framhäva husets arkitektur på ett fint sätt.
• Knutar, pilastrar och utsmyckningar framhävs med fördel i en stenimiterande grå ton, ett steg mörkare eller ett steg ljusare än fasaden.
• Foder kan antingen målas i samma färg som övriga listverk eller i samma färg som fasaden.
• Fönsterbågens färg bör inte vara alltför pigmentstark, snarare något gråtonad.
• Att måla ett hus i 20-talsklassicistisk stil i faluröd kulör är inte lämpligt.