Enkelstugan
| ”Sexknutsbyggningen”
är en av de vanligaste äldre byggnadstyperna i våra
trakter. På mindre jordbruk och nybyggen var detta det traditionella
bostadshuset. På större gårdar fungerade det ofta
som bagarstugor och förmånsstugor. Enkelstugan har uppfyllt
de praktiska anspråk man ställt på bostaden långt
in på 1900-talet. Planformen har använts i de arbetarsmåbruk
och kronotorp som byggdes så sent som på 1940-talet. |
 |
| Köket
är den egentliga bostaden. Där sov man och utförde
alla inomhusarbeten. Där lagades mat i grytan vid den öppna
spisen och där åt man. |
Parstugan
”Åttaknutsbyggningen”
var den vanliga manbyggnaden på 1800-talets större gårdar.
Byggnadstypen har varit spridd över hela landet och troligen använd
sedan 1500-talet. Äldre parstugor var vanligtvis timrade i endast
en våning. Vid laga skiftets gårdsflyttningar fick många
stugor en halv våning påbyggd och tillsammans med rödfärgad
locklistpanel det utseende vi idag gärna förknippar med begreppet
”västerbottensgård”.
| Byggnaden
var försedd med två spismurar, som ursprungligen var
förlagda mot den bakre ytterväggen. Salen var i allmänhet
ouppvärmd och använd som förråd, men kunde
komma till användning vid större festligheter. |
 |
Västerbottensgården
Västerbottensgården
är en gård bestående av många hus, byggda för
var sina ändamål och vanligtvis grupperade kring en fyrkantig
innergård. Under 1800-talet blev det allt vanligare att den fjärde
sidan lämnades öppen, så gården blev trelängad.
De tre längorna bestod förutom av manbyggnad och bagarstuga,
av ladugården med sina bodar, lider och fähus för gårdens
olika djur. Till gården hörde också foderlada, tröskloge
och matkällare, byggnader med något friare placering. Byggnader
som alltid placerades en bit ifrån gården var smedjan och
bastun, samt sommarladugården.
Byggnaderna
är nästan alltid placerade parallellt och rätvinkligt
i förhållande till varandra, ofta även i förhållande
till omgivande gårdar. De många små byggnaderna är
samlade till längor eller grupperingar, vilket ger ett samlat,
överblickbart och begripligt intryck.
Korsbyggnader
Byggnader
med korsformig plan har förekommit i våra bygder sedan
1800-talets början. Den mindre enkelkorsbyggnaden har i det
närmaste kvadratisk plan, med ingången och förstugan
placerad i ena hörnet. I vart och ett av de övriga hörnen
var kök, kammare och sal placerade. I mitten av korset fanns
muren och kring denna kunde spisen och kakelugnarna placeras
Den större
dubbelkorsbyggnaden är en ståtlig byggnadstyp. Den
har liksom parstugan ingången i mitten till en farstu, som
på var sin sida har kök och sal. Bakom dessa rum finns
dock ännu en rumsfil, med kökskammare, farstukammare
och salskammare. |
|
|
|
Fasaderna
 |
Fram
till 1800-talets senare del var fasaderna på landsbygden nästan
alltid omålade timmerväggar. Sedan började rödfärgningen
bli mera allmänt förekommande och panelning med stående
locklistpanel blev vanlig. Bottenbräderna var ofta i varierande
bredder, vilket gav fasaden ett levande uttryck. När de inklädda
knutlådorna började målas i avvikande färg
får detta ses som ett ideal som övertagits från
den klassiska arkitekturen. |
Fönstret
Fönstret
är den byggnadsdel som mer än andra skapar trivsel åt
interiören och karaktär åt exteriören.
Med fönster skapas rytm, balans och harmoni åt fasaden.
Äldre fönster förmedlar ofta dagsljus och naturscenerier
in i bostaden på ett tilltalande sätt, via de munblåsta
glasens skimmer och de invändiga profileringarnas skuggspel |
|
Porten
 |
Entrén har alltid
betraktats som en betydelsefull del av huset. Den har fått
symbolisera gårdens välstånd och ideal, och bilda
en välkomnande portal för besökande. Porten har
därför under långa tider utformats på ett
medvetet sätt. Omfattningen har ofta fått låna
drag från klassiska kolonner och kornischer.
Entrédörrarna
gick nästan alltid inåt. De bildar på så
vis en välkomnande nisch på utsidan som förstärker
portalens intryck. De linoljemålades i färger som ockragult
eller kromgrönt, grått eller brunt.
|
Taken
Fram
till mitten av 1800-talet var näver det vanliga taktäcknings-materialet.
För att hålla nävern på plats täcktes
den med ett lager torv, eller med träslanor, sk vedtak. Därefter
slog takspånet igenom på bred front.
Takspån
lades på nästan alla typer av byggnader på landsbygden
och förmedlade det tunna, lätta och lugna intrycket
som vi idag förknippar med taken på dessa byggnader.
Den galvaniserade pannplåten förde detta arv vidare
till våra dagar.
|
|
|
