Den biologiska mångfalden
I en uppväxt gammal trädgård finns en mängd växter som tillsammans utgör en idealisk miljö för vissa insekter och smådjur. En sådan trädgård är en del av den biologiska mångfalden. Trädgårdens form och struktur och dess kulturväxter är en viktig del av vårt kulturarv.
Det som ger en gård höga natur- och kulturvärden är till exempel att gårdsmiljön är en god representant för en viss epok och att den har hög artrikedom och variation. Det kan också vara att den har äldre solitära träd, vårdträd, sammanhållna alléer, äldre kulturväxter samt ålderdomlig form av uppdelning. Även bersåer, buskage och rabatter i ursprungligt läge och i ursprunglig form samt en ogödslad, icke kemiskt behandlad gräsmatta ger gården höga värden.

Adelns trädgårdar
Under renässansen på 1600-talet blev det viktigt för adeln att äga storslagna trädgårdar. Under medeltiden hade trädgården delats upp i fruktgård, kålgård, örtagård och humlegård men under renässansen fördes dessa för första gången samman till en samlad trädgård. Renässansens symmetriska trädgård med kvadraten som ideal kom att bli förebild för allmogeträdgårdarna. Många av dagens trädgårdar bär spår efter detta.
Under 1700-talet anlade adeln monumentala barockträdgårdar vilka även de kännetecknades av symmetri, men med långa perspektiv i huvudaxeln och utsikt mot fjärran. Fruktträd och köksväxter förlades i barockträdgården för sig, eftersom de ansågs inverka störande på resten av trädgården.
Under senare delen av 1700-talet kom den engelska trädgården som en reaktion på de tidigare symmetriska och stela stildragen. Där stod naturen och det vilda som förebild – slingrande gångar, lummiga träddungar och stora gräsytor var vanliga inslag. Under 1800-talets andra hälft växte den tyska stilen fram, där droppformade gräsytor, rundlar och rabatter med blommor i kontrasterande färger och former var stilbildande liksom träd med hängande växtsätt.

Lantträdgården
Före 1800-talets skiftesreformer användes gårdstomten mest som arbetsyta och gräset där slogs eller betades. Vanligtvis fanns bara en liten inhägnad kålgård där man odlat samma rot- och grönsaker i århundraden. Allmogen ansåg vissa grönsaker vara rikemansmat och att det inte var lönt mödan att odla grönsaker för försäljning.
Den medeltida uppdelningen av trädgården levde kvar mycket länge i oförändrad form hos allmogen. Vid 1800-talets slut placerades fortfarande fruktträden i en egen avdelning. Inte förrän under 1900-talet började de placeras som enskilda element i trädgården. Trädgård som samlande begrepp presenterades hos allmogen under 1800-talets andra hälft. I Norrland dröjde det dock på vissa håll så länge som till 1950-talet innan begreppet hade slagit igenom.
Allmogeträdgårdens innehåll var länge helt nyttobetonat, men även estetiska utgångspunkter fanns.

Kökslandet följde gärna gamla mönster med odlingssängar och trampade gångar med kantväxter runt huvudgångarna. Medvetet planerade buskage började planteras under 1800-talets slut och användes för att skapa rum. Större gårdar, speciellt i slättbygd, omslöts ofta av en trädskärm på en eller flera sidor. Detta skyddade mot vinden och bidrog till rumskänslan.
Rabatter med prydnadsväxter blev vanliga hos allmogen först under 1800-talets senare del men mullbänken var en tidig och enkel form av rabatt. Jord skottades upp utmed husets fot som skydd mot golvdrag och där odlades medicinal-, krydd- och biväxter samt mindre fruktträd. Bikupor placerades ofta nära mullbänken eftersom de blommande växterna fanns där.
En västerbottnisk lantträdgård från 1920-talet delades ofta upp i en prydnadsdel och en köksodlingsdel. Köksodlingsdelen var större tilltagen eftersom självhushållning var viktigt. Den delades upp i odlingssängar och var vanligtvis enkel, med ganska få inslag. Prydnadsdelen präglades av det sena 1800-talet i sina svängda gångar, blomsterbuskar och träd på gräsmattan. Växtsorterna var inhemska och anpassade för orten. Gångarna var av grus. Prydnadsträd av tall, lärk, björk eller rönn var vanligt liksom prydnadsbuskar av syren, spirea eller ros. Bersåer förekom ofta.

Odlingspropagandan
Under 1800-talet blev det nationalekonomiskt viktigt att alla odlade och bidrog till landets självförsörjning av livsmedel. Åren 1850–1940 var det i Sverige en expansiv trädgårdsutveckling som skulle komma att förändra synen på odling. Myndigheterna lade stor energi på att sprida kunskap om trädgårdsodling bland annat genom trädgårdsböcker som genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. År 1842 lades en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna fram. Flera skolor anlade skolträdgårdar för undervisningen.
Alla dessa insatser tillsammans bidrog till att den svenska trädgårdsodlingen ökade markant. I norra Sverige var dock trädgårdsväckelsen inte lika framgångsrik som söderut. Propagandan gick inte hem i norr bland annat eftersom de odlingsråd och grönsaker som spreds inte var anpassade till klimatet. Grönsaker ansågs dessutom av den norrländska allmogen vara kofoder och uppskattades inte. Det behov av grönsaker som fanns tillgodosågs från landets södra delar.
Mellan 1890–1920, när odlingspropagandan var som störst och trädgårdsodlingen blev en folkrörelse, uppstod även i Norrlands gynnsammare trakter köksträdgårdar tack vare myndigheternas energiska insatser. I Västerbotten hade hushållningssällskapets skrifter och information även stor betydelse. Trädgårdsföreningarna runtom i landet delade dessutom ut träd, buskar och plantor till allmogen.
Det dröjde dock till en bit in på 1900-talet innan man började anlägga trädgårdar allmänt i hela Norrland och detta skedde bland annat efter inflytande av järnvägsparkerna. Anledningen till att det dröjde så länge var antagligen fattigdom samt bristande intresse och kunskap, inte klimatets stränghet. I södra Sverige ansågs det dock bero på att de norrländska bönderna inte förstått att använda trädgårdens alster i det egna hushållet eller inte haft tid och intresse till försäljning.

Förslag till västerbottnisk trädgård, ritad av Hushållningssällskapets trädgårdsnämnd ca. 1925 av E. Söderling. Efter skriften ”Västerbottnisk trädgårdsodling”, 1926.

Villaträdgården
Samtidigt med det industriella genombrottet på 1890-talet så började villor byggas på allvar. Staten gynnade byggandet av egnahem genom förmånliga lån vilket var ännu ett led i målet att göra landet självförsörjande. Trädgården runt egnahemmen var därför i första hand till för odling.
I en vanlig villaträdgård från 1920-talet delades trädgården upp i kvarter kantade av låga, klippta häckar med fruktträd i raka rader. I kvarteren odlades grönsaker, blommor och kryddor. Mellan kvarteren gick gångar av sand eller singel. Friväxande häckar samt bersåer av blommande buskar var vanligt. Ett staket typiskt för tiden med gjutna cementstolpar och nät gick ofta runt om tomten.
Egnahemsträdgårdarna från 1930-talet präglades av enkelhet. Där fanns ett litet köksland och några fruktträd. Prydnadsträd planterades ibland som statusträd. Inga onödiga gångar eller tillkonstlade rabatter anlades. De gångar som fanns var ofta av singel. Rabatterna var smala och blandade. Karaktäristiska plantor var lökar, utplanteringsväxter samt lättskötta perenner. Bersåer förekom samt låga staket av trä runtom tomten, kanske med en grind av smide.
På 1930-talet presenterades kemikalierna i trädgården. Det var dock inte förrän på 1950-talet som vanligt folk fick råd att köpa de nya preparaten och samtidigt tappade alltfler intresset. Trädgården skulle nu vara en plats för vila, inte arbete. Kökslanden fick ge plats för gräsmattor och prydnadsbuskar. Under 1960–1970-talens högkonjunktur låg odlingen i botten. Detta vände under 1980-talet då vi blev medvetna om miljöförstöringen. Vårt sätt att utnyttja trädgården idag skiljer sig dock fortfarande avsevärt från äldre tiders användning.

Trädgårdsstaden
Under 1900-talets början började trädgårdsstäder att anläggas i Sverige. De första trädgårdsstäderna anlades i Stockholm och syftet var att avhjälpa bostadsbristen. Idén kom dock från England och upphovsmannen var en engelsk stenograf vid namn Ebenezer Howard. Trädgårdsstaden skulle enligt Howard förena stadslivets fördelar med lantlivets och erbjuda en hälsosam miljö med frisk luft och trädgårdar. Stort inflytande hade tanken om husets samhörighet med marken och det medvetna sättet att planera ett hus så att rätt rum hade sol vid en viss tidpunkt på dagen.
I Sverige hämtade trädgårdsstäderna även inspiration från 1800-talets trästäder med panelade trähus och plank. Fasaderna låg ofta i yttre tomtgränsen med långsidan mot gatan och entré vid gaveln eller mot gården. Det var både enfamiljs- och flerfamiljshus. Fönstren var lika stora och regelbundet placerade, ofta med fönsterluckor. Ibland lades ett smalt grässtråk mellan hus och trottoar som tjänade till att skilja huset något från trafiken.
I England var trädgårdsstäderna till stor del bebyggda med radhus och dessa fick ny status genom att man försåg dem med trädgårdstäppor, i första hand avsedda för köksväxtodling. I Sverige hade dock radhuset svårt att slå igenom och accepteras. Det svenska folket ansåg inte att radhusets fördelar vägde upp det oberoende som man hade i ett fristående hus. De radhus som uppfördes försågs med trädgårdstäppor efter engelskt modell, men det dröjde ända till 1940-talet innan radhusen blivit allmänt accepterade i Sverige.

Villaträdgård 1952-53. Hushållningssällskapet/Nils Englund

Kolonilotter
Sedan medeltiden fanns det i de svenska städerna små inhägnade kål- och kryddgårdar för odling. Under 1800-talets slut och den industriella revolutionen flyttade många in till städerna från landsbygden och bostadsbristen blev akut. Enkla kåkar började byggas på alla lediga platser och städerna förtätades, vilket ledde till att det inte längre fanns utrymme för dessa inhägnade gårdar.
Koloniträdgårdar började anläggas under 1880-talet efter tysk förebild och syftet var att arbetarklassen skulle få möjlighet att dels odla nyttig mat men också få sig en nypa frisk luft. Koloniföreningarna och deras medlemmar arrenderade marken från kommunerna. Kolonilotten skulle utnyttjas i sin helhet samt hållas snygg och prydlig, och många lotter kom att efterlikna små villaträdgårdar.
Från början var det strikt reglerat vad som fick odlas på kolonilotten. Under kristid fick man endast odla nyttoväxter och många kolonilotter tillkom vid tiden för första världskriget. Efter andra världskriget började dock nyttoodlingen ge efter för gräsmattor och blommor.

”Färglådan”, Boliden. Rekonstruktion av radhustomt, 1930-talet. WSP/Anders Glassel.

Vad odlades, var och när?
Redan under vikingatiden odlades nyttoväxter som kål, kvanne och lök i Sverige. Under medeltiden odlades även rovor, ärtor och äpplen. Andra grönsaker som odlats sen gammalt i Sverige är morot, palsternacka, persiljerot, pepparrot, och bönor. Många odlade lite tobak till snus och humle för ölbrygd. Efter utbildningsinsatser på 1800-talet ökade grönsaksodlingen och sortimentet. Det tog dock tid innan de nya sorterna blev allmänt odlade, men kökslanden var ändå stora eftersom familjens årsbehov av rotfrukter och grönsaker skulle täckas. Potatis, som övertagit rovans roll som basföda, och rotsaker upptog stor del av ytan.
Vid 1900-talets början odlades längs med den norrländska kusten äppelträd, bärbuskar och köksväxter. Prydnadsträd var vildväxande lövträd, mycket sällan barrträd. Intresset för att odla fruktträd var länge ljumt över hela landet eftersom det tog så många år innan de bar frukt, och i norra Västerbotten fanns vid den här tiden ännu bara ett begränsat antal äppelsorter att välja mellan för odling. Dessa var Stor klar astrakan, Skvosnoj Nalif, Charlamonsky, och Welthy som var härdiga ända upp till Norrbottens kustland. Körsbär gick att odla längre norrut än päron och plommon. De lämnade dock inte alla år mogna bär.
Bärbuskar började odlas mer allmänt vid slutet av 1800-talet när sockret blev billigare. Krusbär blev speciellt populärt. De gröna, de svenska ludna samt de röda svenska gick att odla ända upp till Västerbotten. Hallon och jordgubbar blev vanliga först på 1900-talet. Parksmultronen kom tidigare. Smultron och jordgubbar kunde i passande jordmån ge god avkastning även längst upp i norr. Vinbär och hallon odlades i hela Norrland.
Under 1800-talets senare del kom många nya prydnadsväxter. Dessa uppfattas idag ofta som traditionella och ursvenska. Med den blygsamma omfattning som de norrländska prydnadsträdgårdarna hade torde dock endast de mer lättodlade perenna prydnadsörterna ha varit i allmän användning här uppe. Syrener, luktschersmin och snöbär saknades dock sällan i trädgården. I rabatterna växte vanligtvis pion, riddarsporre, lupin, lilja, gullris, malva, stormhatt, rudbeckia och olika slags anspråkslösa rosor. Kryddor som senap, körvel, citronmeliss, krusmynta, malört, libsticka, mejram, salvia, kummin och timjan odlades dels för sin smak men även för att fördriva onda andar eller ohyra.
Den tidigaste formen av anlagda gräsmattor var enkla rundlar eller lister mellan gångar och rabatter. De slogs med lie och användes till foder. Större gräsmattor blev vanliga hos allmogen under det sena 1800-talet men även dessa slogs eller betades. Gräsmattan som vi uppfattar den idag, som en plats för lek och vila, kom först efter andra världskriget när det inte längre fanns behov av egna odlingar och självhushållning.

Vårdträd
Ordet vårdträd härstammar från det fornsvenska ordet ”varper” som betyder skyddsande eller vakt. Under trädet bodde vättarna, småfolket, som skulle skydda gårdens invånare från allt ont. Trädet sågs som bärare av gårdens lycka och det var viktigt att offra till de andevarelser som höll till där. Offret till de små under jorden kunde vara ett stop öl, brännvin eller ett fat välling eller mjölk. I folktron såg man alltså dessa träd som starkt magiskt laddade. Eftersom trädet stod ensamt på gårdsplanen utan konkurrens från andra träd, och göddes med gödsel och avfall som spilldes där, brukade det bli ganska imponerande. Vårdträdet fick inte beskäras eller skadas. Ett träd som var särskilt populärt var rönnen, som var Tors träd. Rönnar planterades för att åskan inte skulle slå ner på gården. Det var också vanligt att plantera vårdträd för en speciell händelse, till exempel ett barns födelse.

Alléer
En allé är en väg eller gata med träd planterade på båda sidor, vanligen i enkla rader men ibland även i flerdubbla led. Alléerna planterades till en början som ett arkitektoniskt element i stora privata trädgårdsanläggningar i anslutning till slott och herrgårdar. I denna form uppträder de också tidigast i Sverige med exempel från 1600-talet. Så småningom övertogs bruket med infartsalléer av större bondgårdar, prästgårdar mm. Även till städerna markerades infarterna med alléer, med början under 1700-talets senare del. Under 1800-talet planteras alléer längs landsvägar framför allt i odlingsbygder.
I Västerbottens län finns flera björkalléer. Det hänger samman med att dåvarande landshövdingen Gustav Rosén, i en kungörelse från 1938, uppmanade vägansvariga och allmänhet att plantera alléer efter de allmänna vägarna.

Text: Anders Glassel, Pernilla Lindström