Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Småbruket

Per Albin-torp i Obbola, Umeå. Foto: Maria Löfgren, Västerbottens museum.

Vårt län är i stor utsträckning ett småbrukarlän. De små byarna, och de större byarnas yttre områden präglas ofta av den småbrukarbebyggelse som växte fram under 1900-talets tidigare decennier. I syfte att stoppa emigrationen så att den arbetsföra befolkningen skulle kunna behållas i landet, beslöts av Sveriges riksdag att en statlig egnahemslånefond skulle inrättas. Förmånliga lån till bostad och mindre jordbruk för ”obemedlade” skulle ge bättre möjlighet att genom hårt arbete skapa sig en försörjning i vårt land. Lånen fick stor spridning. De egnahemsnämnder som inrättades framställde typritningar för bostadshus och för ladugårdar. Det handlade om små hus med närmast kvadratisk form och en planlösning med ett rum i varje hörn. En fjärdedel nyttjades för entré och trappa upp till den halvhöga vindsvåningen. I de små ladugårdarna byggdes nu de flesta funktioner samman i en länga och snart blev det vanligt att mura fähuset med betongsten.

Planritning, fasad. (Klicka för större bild.)

Planritning. (Klicka för större bild.)

 

 

 

 

 

 

 

För att underlätta försörjningen för säsongsarbetare inom t ex skogsindustrin, inrättades på trettiotalet en arbetarsmåbrukslånefond. Även för denna fanns en statlig inrättning som framställde de typritningar och byggbeskrivningar som rekommenderades. De små s k Per-Albin torpen kunde ha en planlösning liknande enkelstugan, men var exteriört ganska lika egnahemmen. Kronotorpens framväxt vägleddes också av en statlig inrättning. Dess byggnader kan jämställas med egnahem och arbetarsmåbruk.

Per Albin-torp med tillhörande ladugård enligt typritning i Vebomark, Lövånger. Foto: Skellefteå museum.

På dessa gårdar, som präglas av enkelhet och småskalighet, finns vanligtvis endast ett bostadshus, och en ladugårdslänga ställd i rät vinkel. Detta ger gården en relativt öppen karaktär. De träpanelade fasaderna målades i faluröd slamfärg med vita knutar och fönster. En färgsammanställning som hade slagit igenom vid denna tid. Byggnaderna var i övrigt enkla, sakliga och fria från lövsågeri eller andra utsmyckningar. Taklutningarna var brantare än hos den gamla parstugan, och entrén inramades vanligtvis av en liten förstukvist. Dessa oansenliga byggnader representerar något stort i svensk historia. Samhällets sociala ansvarstagande, det svenska folkhemmet, tar här sin början.