Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Nordsamisk torvkåta

Nordsamisk torvkåta vid Gausjovistet, Storuman. Foto Maria Appelstam Häll, Västerbottens museum.

Kåta kallas den traditionella samiska bostaden. Numera hör boendet i kåta liksom det nomadiserade livet till sällsyntheterna. Om somrarna används emellertid kåtan på ungefär samma vis som förr. Kåtans koniska form har använts i tusentals år av olika nomadfolk kring polcirkeln. Gemensamt är att de har en cirkelformad – emellanåt oval eller kvadratisk – grundplan med en härd i mitten, en rököppning i taket, en ingång mot öster och en central plats mittemot ingången. Det byggnadsmaterial man vanligtvis brukat har varit hudar, filtar, trä, timmer, näver, torv och gräs.

Den nordsamiska torvkåtan byggdes för undvikande av fuktproblem på mark som låg något högre än den närmaste omgivningen. En stenfot av flata skifferstenar lades längs kanten som stöd för de slanor som skulle utgöra stommen i väggarna. Den nordsamiska kåtan hade liksom den sydsamiska en stomme av bågstänger med grytås emellan. Stängerna sammanfogades vid rotändarna och försågs med hål för grytstångens avslutande tappar. Lämpliga krumväxta björkar till stängerna fann man vid kraftiga sluttningar och raviner där stammarna tyngts ned av snö och is. Trycket på björkstammen tvingade den att söka sig uppåt vilket med tiden bildade en mycket stark bågform.

Mot bågarnas långsidor restes slanor som följde bågarnas profil. Mot de sidor som utgjordes av mellanrummet mellan de två bågarna nådde slanorna endast till fönsteröppningens underkant, medan ytan ovanför bestod av liggande slanor som flöjde bågformen och bildade en mjuk övergång från vägg till tak. Med liggande slanor över taket erhölls en avrundad form som skiljer den nordsamiska kåtan från den sydsamiska med sitt mer tillspetsade tvärsnitt. Grovleken på slanorna som bildade vägg och tak skulle vara ca 8 cm. i de trakter där dessa kåtor byggdes var det endast björk som fanns att tillgå. Ibland var det svårt att finna den för ändamålet nödvändiga rakväxta björken.

Om kåtan hade vedspis med skorsten behövdes inget rökhål i taket. Eldens tidigare plats var dock mitt i kåtan med ett hål i taket. För att isolera kåtan mot fukt lades näver närmast slanorna och utanpå detta ett värmeisolerande torvlager. Nävret lades med början nerifrån, med överlappning och den nedersta raden ordentligt utvikt för att undvika att vatten rinner in i kåtan. Ursprungligen lades näver och torv omväxlande i ett sammanhängande moment så att torven höll näverflaken på plats under arbetets gång. Hela kåtan, utom taket över den fönsterkupa där skorstenröret kom upp om kåtan var försedd med vedspis, var näver- och torvtäckt. Detta tak hade istället tjärpapp och en plåt runt skorstensröret. Torven som skulle användas togs med fördel på en gammal slåttervall som gav ett stabilt och lättbrutet byggnadsmaterial. En väsentlig skillnad mellan nord- och sydsamisk byggnadstradition syntes i sättet att anbringa torven mot kåtan. På den nordsamiska travades  torvbitarna vinkelrätt mot väggen som tegelstenar ovanpå varandra med gräsytan nedåt, medan man på den sydsamiska lade torvbitarna parallellt med väggen i två lager med jordytorna mot varandra och gräsytorna vända utåt respektive inåt. Eftersom den nordsamiska metoden har visat sig vara stabilare används den numera också vid restaureringar av sydsamiska kåtor. Torvbitarna kunde ha en tjocklek på ungefär 30 cm vid väggarnas nederkant och minska till hälften längst upp.

Den nordsamiska kåtan kunde ha tre fönster. Tillsammans med ingången blev det alltså öppningar i fyra väderstreck. Sidofönstrens karmar vilade på tvärslåar fästade i bågstängerna medan den bakre fönsterkarmen stod på en tvärslå som fästes direkt i de lodräta slanorna. När bruket att sätta in fönster i kåtorna etablerades tog man vad man hade och fick tag på. Därför kunde storlek och form variera mellan fönstren i en och samma kåta. Egentligen var det bara måttet mellan bågstängerna man måste ta hänsyn till. Dessutom var grövre karmar att föredra av såväl funktionella som utseendemässiga motiv. Fönstren gick inte alltid öppna utan kunde vara fastsatta med spik som slagits snett in i karmen och sedan vikts in mot fönsterbågen. Eftersom kåtans väggar lutade inåt och fönstren skulle vara lodräta bildades kupor med flackt lutande tak och små triangulära väggfält i trä.

Ingången till kåtan var konstruerad på i princip samma sätt som fönstren, med en kupa som nådde ända ner till marken varigenom en liten farstu bildades. Denna konstruktion är liksom fönsterkuporna ett sent inslag i den nordsamiska byggnadstraditionen. Äldre kåtor hade en relativt smal dörr av tunna bräder i liv med den lutande väggen. De äldsta typerna av dörrar var
fästade med rep i övre ändan som möjliggjorde en sidoförflyttning av dörrbladet. Senare började man använda gångjärn vilket gjorde in- och utsteg enklare. En krokvuxen björkgren blev ett funktionellt dörrhandtag.

I en traditionell kåta var rummet organiserat med arran, eldstaden, som centrum. Med en spis i en av kåtans fönstersmygar försvann mycket av den traditionella ordningen och ett ram av mer ordinär stugkaraktär framträdde. Spisen kunde stå i den bortre fönstersmygen från ingången sett. För att den skulle komma i lämplig arbetshöjd placerades den på en sockel i form av en trälåda som var något större än själva spisen. Sockeln stod på ett underlag av skifferstenar och fylldes med sten och överst ett lager sand. Ovanpå sockeln låg skifferstenar på vilka spisen stod. För att den skulle komma längre in i fönstersmygen placerades skorstensrörets fäste på ovansidan spisen.

I många moderniserade kåtor ligger brädgolv i stället för björk- och granris. Det kunde vara ett planktäckt golv i form av en ”brygga” av brädor över ett par tvärslåar, från ingången fram till spisen. I utrymmena vid sidan om bryggan täcktes golvet med ris och renfällar. Möbleringen i kåtan var enkel och funktionell. Avlastning, förvaring, sitt- och liggplats.