Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Förrådsställningar

Torkställning vid Gausjovistet, Storuman. Foto Helena Wikberg, Länsstyrelsen Västerbotten.

Kombinerade förråds- och torkställningar förekom i flera varianter – med rotfasta stolpar, med nedgrävda stolpar eller med en stockram vilande på fyra hörnstenar. Det bästa byggmaterialet för en öppen konstruktion var gran eller tall. Att björk användes frekvent och också fungerade väl i kåtabyggena berodde på näver- och torvtäckningens skyddande effekt.

Den skogssamiska torkställningen byggdes stabil mark som skulle vara så pass plan att hörnstenarna kunde bilda en vågrät grund. Timret som användes behövde endast barkas eftersom det skulle vara runt. De övre stockarna i bottenramen halsades i ändarna och försänktes i de undre stockarnas knuthak. Mitt på de övre stockarna gjordes ett uttag med klack där överbyggnadens stolpar fästes med hjälp av genomgående dymlar. Innan stolparna sattes på plats förbereddes de för takåsen och de bärarmar på vilka taktäckning och golvlave skulle vila.

I stolptopparna gjordes uttag där den i ändarna halsade takåsen lades att vila av egen kraft, här behövdes alltså inga dymlar. För bärarmarna gjordes uttag i stolparna i form av gradningar i vilka bärarmarna sköts in från sidan. Uttagens form kan i någon mån liknas vid den fog som benämns laxstjärt. På ett liknande sätt som den nedre ramen, fogades golv- och takramarna samman. Dimensionerna i dessa var dock betydligt beskedligare. I takramens längsgående stockar gjordes ett spår där undertakets plank stod stadigt på sina kortändar. Fyra stöttor mellan bas- och golvplan gav extra stabilitet. För att plankorna i golvlaven skulle ligga stadigt höggs vinkelspår ut i de bärande stockarna. Sedan lade man golvet och fick en bra arbetsställning att stå på vid takläggningen.

För att skydda förråds- och torkutrymmet mot nederbörd lades näver över takplankorna, med början nerifrån i överlappande flak. Yttertaket bestod av färska granslanor som skyddade och höll nävret på plats. Granstammarna barkades och planades raka på en sida i den ände som skulle ligga vid takåsen. Där borrades ett hål genom vilket en dymling fäste två slanor vid varandra. Varje slanpar bildade en upp och nedvänd V-form som så att säga hängde över takåsen. Torkstänger lades och hängdes utifrån behov. Lösa stänger kunde läggas på de övre bärarmarna och andra kunde hänga i rep från takåsen. Stegen upp till golvlaven var en kraftig timmerstock med uthuggna steg.

Förrådsställning vid Suksase. Foto Maria Löfgren, Västerbottens museum.