Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Stolpbodar

Sydsamisk stolpbod vid Suksase. Foto Maria Löfgren, Västerbottens museum.

Gemensamt för de samiska förrådsbyggnaderna är att de byggdes med själva lagerhållningen en god bit över marknivå så att hungriga djur inte skulle lägga beslag på förvarade godsaker. De förrådsbodar som står på fyra stolpar benämns buerie (sydsamiska) eller ájtte (nordsamiska). En del sådana här bodar står på fyra stolpar med rotbenen kvar, utspretandes likt gåsfötter. Dessa bodar benämns därför ibland för gåsfotsbod. Förvisso har väl inte gåsen tår som pekar åt alla håll, men man förstår associationen. Till bodens fyra stolpar användes gran som växt på mager sandjord så att rötterna strävat ut längs markytan i vinkel mot stammen. Efter uppryckandet avlägsnades mindre rotdelar medan de kraftigare liksom stammen barkades.

Ett bra underlag för stolparna var plant. Innan stolparna ställdes upp skulle de ha torkat en tid så att de fyrkantiga tappar som höggs i toppändarna inte skulle krympa för mycket. Stommen till överbyggnaden byggdes upp på marken för att sedan demonteras innan den bit för bit lades på sin slutliga destination. Bottenbjälkarna bestod av två halvor av en kluven stock som barkats och putsats. På dessa byggdes timmerhuset. Stockarna som var av gran bilades och timrades därefter upp i flera varv med raka knutar, och omvänd stockriktning för varje nytt varv.

I de stockändar som inramade bodens dörröppning höggs det så kallade gåtspåret ut. Gåten var den ”käpp”, som fogade samman stockarna. De allt kortare stockarna i gavelfältet förbereddes med borrade hål för att vid slutmonteringen kunna dymlas ihop med varandra. På den översta och tredje stocken i gavelfältet gjordes urtagningar för längsgående takåsar. Sedan var det bara att märka upp, plocka isär och börja om fast på högre höjd.

Med ramen uppe på stolparna påbörjades golvläggningen. Kluvna stockar passades in över ramverkets bottenbjälkar varefter de uppmärkta stockvarven lades på, och stockarna i gavelfältet dymlades samman med varandra. De tre takåsarna lades på plats i sina urtagningar. I äldre tid lades takplanken med nederänden vilande i en skåra. Senare kunde emellertid takplankorna spikas fast i de översta väggstockarna och i takåsarna. På två ställen på vardera takfall gjordes plats mellan takplankorna för takkrokar. Dessa var slanor av ungefär samma diameter som plankornas tjocklek, med en
kraftig och något böjd grenstump sparad i ena änden.

Över den plankade taktäckningen lades sedan näver. Nävret lades med början nerifrån, med överlappning och den nedersta raden ordentligt utvikt för att undvika att vatten kom in i kåtan. Torven lades i två lager enligt förbandsmetoden, det vill säga med skarvarna förskjutna en halv torvbit i sidled såväl inom varje lager som mellan dem. För bästa sammanfogning låg det undre lagret med gräset nedåt och det övre med grässidan uppåt. Med stöd mot takkorkarna lades en tvärgående slana över den nedersta torvraden.

Stolpbodens dörr, eller lucka, gjordes av tunna plankor som hölls ihop av tvärgående slåar på insidan. Plank och slåar var sammanfästa med genomgående naror vilka hade ett täljt huvud ungefär som på en spik. Luckan kunde ha vanliga grindgångjärn som monterats på insidan. Trappstegen var en ålderdomlig typ i form av en rund stock med uthuggna trappsteg. Vanligtvis var stegen inte permanent fastsatt utan kunde lyftas ner och läggas under boden.