Vad
är slamfärg?
Numera förknippas slamfärg nästan enbart med falu-rödfärg,
men sådana har funnits av vitt skilda slag och färgsättningar.
De har främst använts för målning på ohyvlade
träfasader. Söker man en gemensam nämnare, så kan
den enklast beskrivas som att pigment har rörts ner i en kraftigt
vattenspädd emulsion. Vanligast har nog ändå alltid varit
den ännu gängse sammansättningen, som är baserad på
mjölklister, vitriol, oftast något olja, pigment och vatten.
I regel har järnvitriol (järnsulfat) använts till mörka
pigment och zinkvitriol till ljusa, medan oljan endera kunde vara linolja,
tran eller annat. Pigmenten var i huvudsak jordfärger eller krita,
även andra pigment kunde användas men då steg färgens
pris avsevärt och det låga priset har varit och är en
stor fördel med slamfärg.
Som nämnts är den faluröda nyansen den nu mest kända,
men även lokala jordfärgsförekomster har utnyttjats (bl.a.
här i skellefteåtrakten) så även de rödbruna
nyanserna kunde variera mycket förr. Vid sidan av de rödbruna
har mer eller mindre gula eller gulbruna jordfärgspigment haft störst
utbredning.
Slamfärgens största fördel, förutom priset, är
att den åldras vackert och är lätt att förnya.
Skyddande
egenskaper
Till det kommer att den skyddar en träfasad mera aktivt än
vad man kanske förleds att tro av dess ”enkelhet”.
Dels ger vitriolen en viss konserverande effekt för träet,
men den viktigaste egenskapen kommer från klistret som krymper
eller sväller med fuktigheten, plus att pigmentet i sin tur skyddar
mot uv-ljusets nedbrytning av träet. Klistrets positiva hygroskopiska
egenskaper kan förklaras så att det sväller vid hög
fuktighet; vilket i praktiken betyder att vid en regnskur täpps
porerna till och vidare inträngning av vatten förhindras,
medan porerna öppnas vid torr väderlek och fukten kan vädras
ut. Detta till skillnad från moderna plastbaserade färger
som har motsatta hygroskopiska egenskaper, d.v.s. de öppnar och
släpper in vatten vid regn och stänger inne fukten vid torr
väderlek.
Underhåll
Hur ofta en slamfärgad fasad behöver målas om ur estetisk
synpunkt kan man ha mycket olika åsikter om. Ur teknisk synpunkt
är det mera en byggnads läge och utsatthet för klimatet
som avgör hur ofta målningen behöver förnyas och
t.ex. kan en södervägg behöva strykas om dubbelt så
ofta som en nordvägg. I utsatt läge kan en södervägg
behöva förnyas med några års mellanrum om man
har stora krav på att den skall se ”ny” ut, men har
man inte de kraven är det sällan någon panik om det
blir något längre intervaller. Dock bör man i utsatta
lägen undvika att färgen helt tvättas ur om man vill
bibehålla alla färgens skyddande egenskaper.
I regel vittrar en slamfärg sakta ner från ytan och det är
ytterst sällan den flagar på normalt underlag. Det gör
att den åldras successivt – vackert om man tycker så
– och utan flagningar där underlaget lyser igenom. Ommålning
med samma färg är därför i regel den minst arbetskrävande
av alla fasadbehandlingar, oftast räcker det att med en styv borste
avlägsna vittrad färg från ytan och eventuellt lossnande
sådan. Skrapning behövs mera sällan, men man kan hålla
ett öga på skyddade hörn, t.ex. under tak om det har
skett många tidigare strykningar, för då kan så
många opåverkade färglager ha samlats på varandra
att en viss spjälkningseffekt med tiden kan uppstå, om än
mera sällan av någon allvarligare art.
Råd
vid applicering
Vid all målning med slamfärg skall man försöka
undvika starkt direkt solljus, det gör att vattnet avdunstar för
snabbt och färgen får inte tillräckligt fäste.
Idealet är en mulen och relativt varm dag, dock inte med risk för
regn. Om man inte har möjlighet att välja dag och blir tvungen
att måla i solsken, så är det skäl att försöka
flytta runt byggnaden och undan solen med arbetet.
|
”Rödfärgssuggan”
brukas fortfarande till falu-rödfärg,
men
har i de flesta fall ersatts med plafondpenslar.
|
Köpa
eller blanda själv?
Att köpa färdigblandad röd slamfärg är inget
problem då det finns en mängd tillverkare och försäljningsställen.
I regel är de då baserade på Falu rödfärgspigment,
medan gula ockrafärgade nyanser kan vara betydligt svårare
att få tag på, även om sådana också finns
på marknaden. Det är inte heller vare sig speciellt svårt
eller arbetsdrygt att själv koka sin slamfärg. Recept på
sådan finns åtskilliga och det kan vara tryggast att följa
det rekommenderade som oftast finns med då man köper råvarorna,
annars bör butiken ha ett lämpligt till hands. Viktigt vid
hemkokning är att gör koktiden tillräckligt lång
så att förklistringen av mjölet och emulgeringen blir
fullständiga. En försiktig varning kan ges för att frestas
att blanda i för mycket linolja eller motsvarande; en måttlig
tillsats olja är till fördel men för mycket olja kan
ändra färgens karaktär och ge problem med åldrandet
längre fram.
Text:
Bertil Bonns
|