Varsam ombyggnad
Invändiga ändringar

Några planlösningsfrågor
För det timrade huset är det materialet och tekniken som gett förutsättningarna för planlösningarna. Det tillgängliga timrets längd har utgjort en begränsande faktor och behovet av sammanbindningar, knutningar för att skapa stabilitet har lett fram till de planformer vi kan se. Sexknutsbyggnader (enkelstugor) och åttaknutsbyggnader (parstugor) är de helt dominerande byggnadstyperna på landsbygden i våra trakter, även om det också förekommer timrade byggnader med korsformig plan. Andra byggnadstekniker som resvirke, stolpverk och plankhus har gett andra förutsättningar, liksom naturligtvis murningstekniken.

Man skall tänka på att planlösningen är en del av husets konstruktion. Börjar man ändra på denna genom att ta bort väggar eller delar av bjälklag, äventyrar man husets stabilitet. Dess konstruktiva sammanhang går förlorat och man försvårar förståelsen av byggnaden och de ideal som format den. Den boende bör istället anpassa sina krav efter förutsättningarna. Om detta inte är möjligt bör man söka ett hus som bättre svarar mot behoven. Fria, öppna planlösningar som ofta finns i modernare villor är normalt inte möjligt att åstadkomma i ett äldre hus. Moderna kvaliteter, som att alla rum skall vara tillgängliga från ett allmänt utrymme (hall), måste man kanske göra avkall på. Det som var idealet i 1800-talets borgerliga bostäder med sina filställda genomgångsrum kan kanske fungera även idag. Det kan faktiskt vara möjligt att ha ett rum med ingång via ett annat. Det finns dock moderna bekvämlighetskrav som är svåra att förbise i ett hus som skall fungera som bostad. Alla vill ha ett väl fungerade kök, utrustat för bekväm matlagning och med rejäla förvaringsutrymmen. Fungerande utrymmen för bad/dusch och klädtvätt är också allmänna önskemål. Utrymme kan beroende av uppvärmningssätt även behövas för värmeanläggning. Allt detta kan inte smygas in obemärkt, men det finns mer och mindre skonsamma sätt att försöka tillfredställa önskemålen. Låt oss utgå från den timrade parstugan och titta på två olika varianter av möjliga lösningar.

I. I första exemplet är alla dessa funktioner lösta inom det som tidigare var kök. En mellanvägg är uppsatt 1,8 m från bakre ytterväggen och innanför den finns på ena sidan en tvättavdelning med tvättbänk, tvättmaskin/torktumlare och städskåp. Här finns också utrymme för värmepump och varmvattenberedare. På andra sidan finns en toalettavdelning med badkar och ett linneskåp. Tvättavdelningen kan avskiljas med ett draperi. Den nya dörren bör i detta exempel vara glasad för att behålla möjligheten till utblickar från köket och förmedla dagsljus från badrumsfönstret.

II. I andra exemplet har det som tidigare var kammare tagits i anspråk för att lösa funktionerna. Den högra delen är tvättavdelning med tvättbänk, tvättmaskin/torktumlare, arbetsyta samt utrymme för städskåp, linneskåp och värmepump. Denna del är avskild med korta väggvingar och ett draperi från badrumsdelen. Badkaret är placerat ut i rummet som avdelats med en genomsiktlig lättvägg från ett relaxutrymme med en gammal, bevarad kakelugn och två sköna stolar.

Nya, moderna funktioner är här skapade av gamla rum, men med varsamhet i den meningen att inga ingrepp i stommen gjorts, inga nya dörrar tagits upp och inga fönster eller dörrar har satts igen. Det som tillkommit är utfört i lättbyggnadsteknik på ett sätt som gör det möjligt att demontera om man någon gång vill återställa de gamla rummen. Att någon del av kökets bänkinredning hamnar framför ett fönster är inte något stort problem fastän bänken är högre än fönstrets undersida. Gamla fönster brukar vara utåtgående. Man bör dock försöka ordna någon, om än liten värmekälla även under detta fönster för att vara säker på att undvika isbildning och kallras vintertid.

Att inordna en trappa till övre våningen i ett hus som saknar godtagbar sådan, kan vara det största problemet. En våningstrappa med dagens standardmått får helt enkelt inte plats i en traditionell parstuga, utan att något väsentligt måste offras. Att omvandla den gamla kammaren till hall och kommunikationsled är en lösning som ibland använts. Det känns dock som en tråkig och ineffektiv användning av bostadsytan. Rådet måste därför bli att, om det bara på något vis är möjligt, behålla den trappa som finns, även om den är smal och brant. Alternativt att försöka ”skräddarsy” en trappa efter de mått och andra förutsättningar som finns i den aktuella farstun.

Köket
Äldre kök fyller sällan de standardkrav vi har idag. Diskbänken är ofta lägre än vi vant oss vid, naturlig plats för diskmaskin eller kyl/frys kanske saknas, bänkytorna upplever vi som otillräckliga och plats saknas för förvaring av alla moderna hushållsmaskiner. Men innan vi gör något förhastat skall vi också fundera över vilka kvaliteter köket kan visa upp. Ofta är de skåpsnickerier som finns i hög hantverksmässig kvalitet, vida överlägsen dagens spånskivedominerade standardsnickeri. Snickerierna är ofta platsbyggda och måttanpassade, vilket innebär att de utnyttjar utrymmet på effektivast möjliga sätt. Uteluftsventilerade skafferier var vanliga, en kvalitet som innebär att behovet av kylskåpsvolym minskar. En gammal järnspis är värdefull som kompletterande värmekälla och som reserv vid strömavbrott.

En varsam köksmodernisering innebär att man behåller skåpinredningen. Om bänkhöjden är för låg kan sockeln byggas på. Behövs mera bänkyta eller förvaringsvolym kan man komplettera med ny (eller begagnad) inredning. Om man vill ha diskmaskin bör denna helst stå under diskbänken, men den måste inte göra det. Om det passar bättre med inredningen kan den stå under en arbetsbänk i anslutning till diskbänken. Skåpluckor har haft olika utförande genom åren. De kan vara utförda i spontad panel, som ram och fyllning, som överfalsade och släta masonitebeklädda luckor, eller som utanpåliggande, foliebelagda spånskiveluckor. De kan också vara utförda som skjutluckor. Varje typ representerar sin tids teknik och ideal. Behåll de luckor som finns, försök inte förändra dem efter någon annan tids ideal, utan behandla luckorna på det sätt de ursprungligen var tänkta att behandlas.

Att av underhållsskäl måla om kökssnickerierna har fram till 1980-talet inte betraktats som något problem. Man har använt oljebaserade lackfärger med lång livslängd och tunna skikt. Svårigheten har ökat genom den allt lägre kvaliteten på snickerierna och de alltmera plastbaserade ytbeläggningarna. Folierna skall visserligen vara möjliga, men torde aldrig vara avsedda att underhållsmålas. Dagens lösningsmedelsfria plastfärger innebär problem eftersom deras livslängd bara är hälften av de oljebaserades, och efter ett par ommålningar har de byggt upp ett så tjockt färgskikt att man inte längre kan fortsätta måla över.

Åldre skåpinredning kan efter restaurerig och komplettering fungera även i moderna kök.

Badrummet
De allra flesta bostäder som varit bebodda de senaste femtio åren är försedda med badrum. De badrum som utfördes under 1930- , 40-, och 50-talen är dock oftast små och trånga. Idag brukar därför finnas önskemål om att göra badrummen större, att göra dem mera användbara för gamla och andra människor med nedsatt rörlighet. Att åstadkomma detta genom flyttning av någon badrumsvägg blir en mycket omfattande och kostsam åtgärd, som dessutom påverkar hela bostadens planlösning. Genom att ersätta badkaret med en duschplats samt montera toalett och tvättställ i vinkel brukar även ett 1940-talsbadrum kunna göras tillgängligt för en person i rullstol. Vill man ha kvar sitt badkar kan man överväga möjligheten att separera badrum och toalett.

Badrum av en modell som var vanlig på 1940-talet.	Samma badrum efter renovering, med hänsyn tagen till dagens krav på tillgänglighet för rörelsehindrade.

Vattenskador på grund av läckande ledningar, tätskikt o s v kostar mycket pengar och är en vanlig orsak till att såväl gamla som nyare hus förstörs. Vattenläckor påverkar även angränsande och underliggande rum. Man bör därför försöka samla husets hygienutrymmen toalett, badrum, kök och tvättstuga så mycket som möjligt och göra ledningsdragningarna så korta som förhållandena tillåter. Om det är aktuellt att förse huset med en tillbyggnad, kan det vara en god idé att lägga hygienutrymmen i tillbyggnaden. På så vis kan man försäkra sig om en enhetlig standard på ledningar och tätskikt. Man slipper också göra ingrepp i den gamla byggnaden när vattenskadorna uppkommer.

Listverk
De invändiga snickerierna är mycket viktiga för husets karaktär. Dörrar, foderlister, socklar och taklister är sådant som skapar en stil åt rummet och ger en förankring i en viss tidsperiod. Hur dessa detaljer utformats har naturligtvis att göra med tillverkningssättet. Vilka hantverkstekniker har man använt och vilka tillgängliga redskap har funnits? Men det allra viktigaste för utformningen har nog trots allt varit viljan att spegla de ideal som man beundrat och därför velat efterlikna. Vilka stilar, vilka moden, vilka attityder har varit gångbara vid tiden när de tillverkades. De invändiga snickerierna kan förmedla mycket av husets historia och skapa atmosfär åt rummen.

Maskinhyvlade listverk började komma under senare delen av 1800-talet. Tidigare var alla lister tillverkade med handhyvel. Profilhyvlarna och deras stål utfördes i några få olika varianter. Några av de vanliga var falshyveln och fashyveln, samt hyvlar för hålkäl och kvartsstav. Ett något mera komplicerat hyvelstål behövdes för att hyvla fram den under lång tid populära karnisbågen. Dessa olika profiler hade sina ursprung i den klassiska arkitekturen och de fick allmän spridning genom ritningar och mönsterböcker. När ångsågarna började hyvla listverk, använde man också mönsterböcker som förebilder. Därför har vissa modeller fått stor spridning över landet vid vissa tidsperioder. Idag tillverkas också profilhyvlade lister. Kvaliteten på dessa nytillverkade listers profileringar är dock mycket varierande. Man kan inte räkna med att hitta lämpliga, nya lister genom att besöka ett byggvaruhus. De lister som saluförs under namn som ”allmoge” eller ”kruslist” m fl brukar inte ha något gemensamt med de klassiskt utformade äldre listerna. Tag istället kontakt med något mindre sågverk, något specialinriktat hyvleri som vet vad man gör, som har tagit fram hyvelstål efter äldre förebilder och som kan berätta varifrån förebilden kommer. Men använd i första hand de lister som finns i huset. Det är dessa som hör samman med huset och kan berätta dess historia. Även om det blir nödvändigt att lossa listerna för återmontering, brukar detta vara möjligt om man är försiktig och använder fina träkilar. Förutom de kulturhistoriska ”äkthetsmotiven” för att bevara lister kan man också framhålla ett rent praktiskt. Med återanvända lister har man färdiga ihopfogningar i hörnen, som är anpassade till huset. I ett gammalt hus finns nämligen inga helt räta vinklar. Då kan inte geringssågen användas när nya golvlister och taklister skall monteras. Istället får man profilsåga och handtälja för att få täta hörn där den ena listen ansluter mot den andra. Ett nog så tålamodsprövande och tidsödande arbete.

Med nya byggmetoder och nya byggmaterial blev behovet av breda lister för att täcka över springorna vid golv och tak allt mindre under 1900-talet. De nya idealen som spreds handlade om enkelhet och att all form skulle följa ur en funktion. Detta ledde till att listverken blev mindre och enklare. Det skall därför inte ses som ett fattigdomsbevis att socklarna blev helt släta från 1960-talet. Det är istället uttryck för ett rådande ideal. Respektera även detta ideal, och försök inte göra om folkhemmets eller modernismens bostäder till ”allmogehem” genom att byta ut listverken till äldre modeller.

Det är ett tidsödande handarbete att göra listverken täta i hörnen på gamla hus.

Dörrar

Inomhus har dörrar med ram och fyllningskonstruktion, sk spegeldörrar varit helt dominerande fram till 1930-talet. Introduktionen av de nya hårda träfiberskivorna medförde då tillsammans med de nya renhetsidealen att dörrar skulle vara släta. De målades ofta i en enhetlig ljus färg, eller fanérades med björkfanér. Under slutet av 1950-talet slog fanér från importerade träslag igenom och gabondörrar blev vanliga i alla ”moderna” hem. Under senare decennier har idealen svängt tillbaka. Numera betraktas spegeldörrar som betydligt högre kvalitet än släta dörrar. Det har lockat många till att vilja byta ut sina fullt fungerande originaldörrar mot nya eller begagnade dörrar av spegelmodell. Kom då ihåg att de fanérade eller målade, släta dörrarna intimt hänger samman med de ideal som formade folkhemmets och modernismens bostäder. I miljöer som präglas av dessa ideal hör helt enkelt inte spegeldörrar hemma.

Dörren kan ha spår efter tidigare beslag som berättar om dess historia.

Ram och fyllningsdörrar har genom åren utförts i många olika varianter. Fyllningarna kan vara utanpåliggande eller liksidiga. Proportionerna på fyllningarna och förhållandet mellan större och mindre fyllningar har varierat. Infästningen av fyllningarna i ramen och profileringen däremellan visar på olika varianter.

Några kännetecken på en riktigt gammal dörr med anor från 1700-talet kan vara att den har en låg höjd i förhållande till sin bredd. Bredden kan vara upp till en meter, men höjden knappast mer än 180 cm. Den har en hög och kraftig tröskel. Den har utanpåliggande fyllningar, d v s speglar som är ungefär lika tjocka som ramträet och sticker ut på ena sidan av dörren. Den vanligaste spegelindelningen var med tre fyllningar, en smal i mitten och den övre betydligt större än den undre. Om dörren har utanpåliggande plattgångjärn, eller spår efter att ha haft sådana är det också ett tecken på hög ålder.

1700-tals dörr med utanpåliggande fyllningar.	Halvfransk 1800-tals dörr.	Halvfransk 1800-tals dörr.	Helfransk 1800-tals dörr.

Under 1800-talet blir trösklarna lägre och dörrarna högre. Den vanligaste dörren är en halvfransk modell med profilen hyvlad i ramträet. Den tredelade fyllningsdörren har nu nästan lika stor undre som övre fyllning. I mera förnäma miljöer utfördes dörrarna ibland helfranska, vilket innebar att infästningen av fyllningarna i ramträet förmedlas av en kraftig, profilhyvlad list som råder över ramträet. Under 1800-talets senare del började man utföra den profilerade övergången mellan ram och fyllning med påspikade lister. Förenklingen fortsatte på 1900-talet och ledde fram till tjugotalsdörrar som kunde ha fyllningar i plywood som listades fast med kvartsstav i ramen. Behåll de dörrar som hör samman med huset. Tänk på att även beslagen har mycket att berätta. Behåll de beslag som har funktionen kvar. Gamla linoljefärgsmålade dörrar kan vara vackra även om de är mycket nötta. Sådana dörrar bör man åtgärda så lite som möjligt. Försiktig rengöring med såpvatten och möjligen en rekonditionering av färgen genom s k halvoljning; kraftigt förtunnad linolja som gnuggas in med trasa. Många gamla dörrar har genom åren målats om så många gånger att färglagret blivit alltför tjockt för att ett bra resultat skall kunna uppnås om man målar en gång till. Då återstår bara färgborttagning. Varmluft och skrapning är den gängse metoden. Men använd skrapan med omdöme så inte trävirket skadas. För profilerna måste man vanligtvis fila till egna skrapverktyg. För målningen rekommenderas linoljefärg, som påförs i flera tunna strykningar. Tänk på att fyllningen skall kunna röra sig i förhållande till ramen för att den inte skall spricka när luftfuktigheten sjunker. Undvik därför att måla fast fyllningen i ramprofilen. Text: Rune Wästerby
	Dörr med utanpåliggande fyllningar.
	Halvfransk dörr med profilen hyvlad ur ramträet.
	Helfransk dörr med profilen hyvlad ur en särskild list.