Varsam ombyggnad
Utvändiga ändringar


Tillbyggnader
Ibland kan det finnas behov av mera ytor än huset kan erbjuda. Man börjar fundera på att bygga till. Det skall då sägas att vissa särskilt värdefulla hus, med tanke på varsamhetskraven helt enkelt inte är lämpliga att bygga till överhuvudtaget. Hus som är så speciella att deras originalitet obönhörligen skulle gå förlorad vid en tillbyggnad. De flesta husen tillhör trots allt inte den kategorin. Men det är lika viktigt vid tillbyggnader som vid ombyggnad att den befintliga byggnadens kvaliteter tas tillvara. Det finns många sätt att göra detta. En grundläggande inställning bör vara att inte försöka göra om det gamla huset till någonting helt annat än det var, bara för att det skall bli större.

Anpassning eller stilbrytning
Hur skall då själva tillbyggnaden gestaltas? Här finns två olika synsätt, anpassning eller stilbrytning. Det kan dels göras på ett smygande, försiktigt sätt som anpassar sig till huset så att ingen kommer att tänka på att det är en tillbyggnad när bygget är färdigt. Det kan också göras på ett modernt sätt med dagens material och formspråk, i en ambition att ärligt redovisa vad som är det gamla huset och vad som är nytillskott. Vilken väg som är bättre måste avgöras från fall till fall. Det beror på vad det handlar om för byggnad och vilka utrymmesbehov som skall tillgodoses. Generellt kan dock sägas att ett stilbrott kräver mera av kunskap och fingertoppskänsla för att ge ett lyckat resultat. Väljer man den vägen bör man alltid förvissa sig om att ha en kompetent arkitekt till sin hjälp. En arkitekt som har kunskap och erfarenhet av gamla hus, och som tar sig an uppgiften med ödmjukhet.

En gammal enkelstuga som tillbyggts på 1990-talet och blivit en parstuga.

Hus har byggts till i alla tider. Vi kanske inte tänker på det till vardags, men de flesta gamla hus vi ser omkring oss är någon gång ombyggda, tillbyggda eller påbyggda. Att vi inte lägger märke till detta beror på att tillskotten är utförda på ett sätt som vi uppfattar som naturligt. Man har använt samma material och samma formspråk, samma takvinklar och samma snickerier.
Man har underordnat sig det gamla husets skala och karaktär. De gamla envåningsstugorna byggdes på med några timmervarv och gav på så vis en inredningsbar vind. De sexknutade enkelstugorna byggdes på med en sal och blev till åttaknutade parstugor. Parstugorna byggdes i vissa fall på med en införkammare och blev till tioknutade byggnader. Många parstugor försågs med utbyggd farstu när övre våningen skulle inredas, för att få bättre plats med trappen. Dessa traditionella tillbyggnader uppfattas oftast som naturliga och begripliga. De bildar ett slags årsringar på huset och är lika användbara idag som de varit tidigare.
Tillbyggnad med stilbrott som arkitektidé.

Fasader
Husens yttre gestaltning har genom åren ständigt växlat. Tillgång till material, estetiska ideal, funktionskrav och byggteknik är några faktorer som påverkat växlingarna. Det material och utförande som valdes när huset uppfördes var i regel väl genomtänkt och en viktig del i den helhetsverkan som tidsandan påbjöd. I våra trakter var beklädnad med någon typ av panel det vanligaste. Den stående locklistpanelen har varit dominerande alltsedan timmerväggarna började beklädas på 1800-talet och fram till 1960-talet. Med varierande bredder på bottenbrädorna, vilket var vanligt på 1800-talet blir fasaden mindre regelbunden och mera livfylld. Den regelbundna lockpanelen, med smala och jämnbreda brädor har sedan 1960-talet varit helt dominerande. Den ger ett annat, mera utslätat uttryck än locklistpanelen, och kan inte ersätta denna vid fasadbyte utan att fasadens karaktär förändras.

Panelarkitektur
Från 1800-talets senare del började även hyvlade och spåntade paneler användas för att klä in fasaderna. Det kunde göras dels med kraftiga dimensioner och kälspånt som ett uttryck för viljan att imitera det murade husets fogade stenar. Det kunde också göras i klenare dimensioner och med tillhörande lövsågeriutsmyckningar, som ett uttryck för den schweizerstil som ville ta tillvara träets möjligheter. Revetering var ett sätt att få trähuset att helt likna ett stenhus. Genom att slå kalkputs på fasaden som först försetts med någon form av reveteringsmatta eller tätt diagonalspikade ribbor på timret, fick man helt enkelt ett putsat hus. Det blev sedan under 1900-talets första hälft allt vanligare med putsade hus. Det var då puts som slagits upp på murade underlag av tegel, betong eller lättbetong och som tjänade som uttryck för det sparsmakade och rena fasadideal som funktionalismen hade fört med sig. Oputsade tegelfasader kom åter i bruk vid seklets mitt. Tegelvillan blev för många en symbol för det nya och moderna livet. För det välstånd som växte fram efter kriget. Det vita mexiteglet blev en ny bekantskap under 1960-talet, och det mörkt bruna teglet kom att karaktärisera 1970-talet. Villabyggandet blev alltmera av prefabricerad industriproduktion. Paneltyper kom i nya varianter. Villorna skulle förses med burspråk och vardagsrummet med panoramafönster.

Skador på fasaden
Fasaden utsätts ständigt för klimatets påfrestningar. Solljus, regnvatten och frost medför en långsam nedbrytning av fasadmaterialet. Om fasaden är väl utförd och underhållen på ett någorlunda regelbundet sätt är det dock en mycket långsam process. Trasiga stuprör eller vattenstänk från marken kan ge lokala skador på en fasad i trä eller puts. Det är dock sällan motiverat av funktionella orsaker att byta ut hela fasadmaterialet på en gång. Skador brukar uppstå lokalt. Med ett regelbundet underhåll kan skadorna repareras där de uppstår utan att den övriga fasaden behöver påverkas. Det är ofta när frågor om tilläggsisolering aktualiseras, som byte av fasadmaterial också kommer på tal. Men det är inte möjligt att utföra en utvändig tilläggsisolering utan att husets exteriör förändras. På hus med särskilt höga kulturhistoriska värden är det helt enkelt inte lämpligt.
Fasadmidjor
För övriga hus bör man noga överväga konsekvenserna. Man bör göra en projektering och särskilt fundera över detaljlösningar som anslutning mot sockeln, anslutning mot takfoten och anslutning kring fönster. Dessa anslutningar påverkas när fasaden flyttas ut, och de nya proportioner som uppstår kan ge huset helt nya uttryck. Använd samma fasadmaterial som tidigare och samma dimensioner. Återanvänd originaldetaljerna, eller utforma nya detaljer på samma sätt som de gamla. Ta gärna reda på, genom skrapning eller på annat sätt vilken färgsättning huset hade ifrån början. Det är oftast en god ide att återgå till originalfärgsättningen. Den följde samma estetiska ideal som husets form och samverkar på så sätt till en helhet.
Att ersätta rötskadade paneländar med en horisontel kan vara ett sätt att rädda en i övrigt användbar panel.
 

Det har blivit vanligt vid tilläggsisoleringar att förse huset med en ”midja”. Ett horisontellt band i avvikande kulör som delar av fasaden. Det ursprungliga syftet med detta torde i första hand vara att slippa ifrån oskyddade ändskarvar i fasadpanelen. Det finns också stöd för utförande med horisontell mittlist i byggnadstraditionen, men det har då handlat om en smal, relativt diskret list som löper mellan knutarna. Senare tiders midjor brukar utgöras av tre eller fyra spåntade panelbrädor som löper runt hela huset och även bryter knutbrädorna. En sådan midja ger en ganska iögonfallande förändring av en fasad. Undvik därför att sätta midja på ett hus som inte tidigare har haft någon horisontell list. Om huset haft en sådan list kan man överväga att montera en likadan.


 Balkonger
Före 1930 var det inte vanligt med balkonger på bostadshus. De blev därefter allt vanligare som ett led i strävan efter att bygga sunda och moderna bostäder. Varje lägenhet i flerbostadshusen fick sin egen balkong vilket innebar att den blev ett av de viktigaste motiven i fasadens komposition. Rundade funkisbalkonger blev på 1930-talet ett av den stilens främsta kännetecken. Men även under senare decennier har balkongerna använts för att skapa rytm, balans och önskvärd karaktär åt fasaden. Det har handlat om storlek, placering och utformning, men även om materialval. En sluten balkong med plåtinklätt räcke ger ett helt annat intryck än en öppen balkong med smidesräcke. En kraftig balkong i träkonstruktion ger ett annat intryck än en lätt påhängsbalkong i stål.

Balkongens räcken
Balkongernas räcken, men även deras betongplattor eller andra stommar behöver förr eller senare renoveras. Det är då viktigt att det görs med en medvetenhet om balkongens betydelse för fasadarkitekturen. Behåll och restaurera i första hand den gamla balkongen. Komplettera med detaljer som behövs i samma material som tidigare, exempelvis en handledare för förhöjning av räcket. Byt inte ut ett genombrutet räcke i smide mot ett tätt i plåt eller trä. Förutom den förändring det innebär för fasaden, förhindrar det också den visuella kontakten med marken, som förr uppfattades så viktig vid planeringen av bostäder.
Nyrenoverad balkong med anpassat balkongräcke.

Inglasningar
På senare tid har det blivit populärt att glasa in balkonger. På så vis anser man sig förlänga utomhussäsongen. Egentligen handlar det väl om att man då kan sitta inne fast känna sig som om man vore ute. Ett alibi för att slippa vara utomhus. Tidningarna fylls med annonser för färdiga element av aluminiumprofiler och plastglas som anses kunna passa alla typer av uteplatser. Egentligen passar de bara till växthus och möjligen till villor från 1900-talets två sista decennier. Med sitt modernistiska uttryck drar dessa glänsande konstruktioner blickarna till sig och har i många fall fördärvat helhetsintrycket hos såväl villor som flerbostadshus från tidigare decennier. Helt transparanta inglasningar utan metallprofiler är mindre iögonfallande. Som komplement till en villa kan ibland en separat liten byggnad vara att föredra. I andra fall kan en glasveranda utförd med ”riktiga” fönster och material som anknyter till huset vara möjligt. Även uteplatser behöver anpassas i fråga om material och proportioner till byggnadens arkitektoniska uttryck för att inte helhetsverkan skall gå förlorad.


 Brokvistar
Ibland finns önskemål om att bygga tak över entrén, att anordna sittplatser och plats för smutsiga skor m m. Man vill bygga en farstukvist, eller som vi för tydlighetens skull gärna kallar det brokvist. Man skall då vara medveten om att detta var en ovanlig företeelse i våra trakter fram till senare delen av 1800-talet. Brokvistar som varit en del av byggnadstraditionen i vissa andra delar av landet, spreds hit med nya arkitekturstilar som schweizerstilen och nationalromantiken. Förebilderna för de rikt lövsågade snickeridetaljer som brukar gå under benämningen snickarglädje, spreds över landet med propagandaskrifter och mönsterböcker. Det var ett helt nytt formspråk och förutsatte för ett lyckat resultat att hela huset kläddes in i matchande, hyvlade träpaneler och målades med oljefärg, vilket inte sällan också gjordes. När vi idag skall bygga en brokvist eller en veranda finns det all anledning att vara mera återhållsamma och se vad som bäst passar till huset, såsom det ser ut idag. Brokvisten eller verandan bör underordna sig husets proportioner och formspråk. Den bör på ett okonstlat och smidigt sätt anpassas till husets fönster och listverk. Den bör också ges en konstruktion och ett tak som ger ett lätt intryck. Ett intryck av att vara ett komplement till den egentliga byggnaden.


Ädre brokvist med tunt tak, lövsågade snickeridetaljer och indragen trappa.

Den enklaste varianten, ett skärmtak på konsoler, har förekommit under hela 1900-talet. Man kan se dem på villor, radhus och flerbostadshus. De kan vara utformade som sadeltak, pulpettak eller platta tak efter tidens ideal. Detta är ett anspråkslöst och i många fall bra sätt att ordna ett skydd för entrén.

Den lilla, sidoställda brokvisten, med sittbänk på ena sidan, var ett viktigt karaktärsdrag på många av de torp som uppfördes under 1900-talets förra hälft. En återhållsam variant av brokvist som rätt placerad väl pryder sin plats.

Parstugor tillbyggdes ofta med en brokvist med samma bredd som farstun. Den kunde ha bänkar på båda sidor, och trappen ofta indragen under det tunna, brutna taket. I dessa brokvistar fick ibland det sena 1800-talets lövsågerimode, även kallad snickarglädje ibland sitt utlopp. Vid sådana tillbyggnader idag bör man försöka följa de gamla förebilderna i mått, proportioner och mönster.


 Fönster
Fönster är den byggnadsdel som mer än andra skapar trivsel åt interiören och ger karaktär åt exteriören.
Med fönster skapas rytm, balans och harmoni. Fönster brukar ofta kallas ”husets ögon”, för att markera deras betydelse för byggnadens utseende. Fönster har som allt annat under tiderna ändrat utseende och utförande. Från 1700-talets blyspröjsade smårutor, via det tidiga 1800-talets narade träbågar med rutorna insatta i ett hyvlat spår i bågen, till den senare tekniken med rutorna infästa i en kittfals. Fönster tillverkades t o m 1920-talet som enkelbågar, ibland med separata innerbågar, som tätades med klistrade fönsterremsor på vintern. I Skelleftebygden har också förekommit en annorlunda variant med vinterfönstret placerat på utsidan

Fönsterglaset var fram till 1920-talet munblåst. Det blev då något ojämnt och med små blåsor i glasmassan. Detta ger ett alldeles speciellt ljusspel med skiftningar och skimmer som hör samman med dessa fönster och idag uppfattas som både hemtrevligt och exklusivt. Bågarnas insidor och karmarnas poster gjordes under 1800-talet rikt profilerade. Detta tillsammans med de smäckra profilerna gjorde att man fick en fin förmedling av dagsljuset in i rummet. Profileringarnas skuggspel gav en vacker inramning åt fönstret. Under 1900-talets tidigare decennier förenklades dessa profileringar allt mera, för att på 1960-talet helt försvinna.

Ett lokalt särdrag för Skelleftetrakten: vinterfönster placerat på utsidan och fasthållet med små trävred.

Fönster utsätts för stora klimatiska påfrestningar, men utfördes i äldre tid i mycket hög virkeskvalitet. Ett fönster tillverkat i kärnvirke har med regelbundet underhåll en närmast obegränsad livslängd. Att byta ut sådana fönster innebär att byta ner sig, nya träfönster har inte samma virkeskvalitet. Värmegenomgångstalet är i princip beroende av antalet glas, typ av glas och avståndet mellan rutorna. Fönster med separata bågar kan tack vare det stora glasavståndet, väl tätade få ett värmegenomgångstal som är jämförbart med treglasfönster. Det kan också i vissa fall vara möjligt att montera en extra ruta, en isolerglasruta eller ett energiglas i den inre bågen. Försök att bevara de gamla fönstersnickerierna, nytillverkade fönster kan aldrig fullt ut kopiera det ursprungliga snickeriarbetet. Gamla fönsterbågar kan se vittrade, luddiga och spruckna ut, men det är i allmänhet bara på ytan och har inget med röta att göra. Genom att sticka i bågen med ett vasst föremål. t ex en kniv, kan man få veta om bågen blivit angripen av rötsvampar. Gamla fönsterbågar är ofta stiftade från utsidan, med en smidd spik som slagits in halvvägs i karmen och böjts in mot bågen för att hålla denna på plats. Innanfönster skruvades med innanfönsterskruv. Det är fullt möjligt att göra sådana fönster öppningsbara genom att montera gångjärn och lämpliga stängningsbeslag.

Moderna fönster har fått allt grövre dimensioner på snickerierna. Det innebär mindre glasyta och mindre ljusinsläpp. Det innebär också att utseendet i fasaden blir rätt kraftigt förändrat om man byter sina gamla fönster mot nya standardfönster. Fönster med aluminiumklädd utsida har sedan 1980-talet varit populära vid nyproduktion av byggnader. Under senare tid har de även kommit i bruk vid renoveringar av äldre hus. Detta är olyckligt. Aluminiumklädda fönster ger med sina breda profiler och kyliga materialkänsla nya proportioner och ett modernistiskt uttryck.


 Portar
Om fönstren är husets ögon måste porten vara husets mun. Porten skall vara utformad för att leda besökaren rätt. Den skall välkomna besökaren, eller försätta honom i ett annat lämpligt stämningsläge inför inträdet i byggnaden. Ofta har porten fått symbolisera gårdens välstånd och ideal. Den har därför gärna i äldre tider fått låna drag från klassiska kolonner och kornischer. Par- och enkelstugornas entrédörrar gick nästan alltid inåt. De bildar på så vis en välkomnande nisch på utsidan som förstärker portalens intryck. Att flytta ut, eller byta ut dörren så att den blir utåtgående ger en stor och icke önskvärd förändring i utseendet. Visa respekt för den detaljrikedom och den medvetna utformning man gav porten i äldre tid.


 
 
  Entrén till folkhemmet gick för många människor genom den glasade ekporten.  
I äldre tid hade portarna nästan alltid inåtgående pardörrar, gärna utvändigt smyckade med klassiska motiv.
  

Entrédörrar utsätts för stora påfrestningar. Klimatet och skillnaden mellan utomhus- och inomhusklimatet innebär stora spänningar, liksom alla de mekaniska påfrestningar de utsätts för när de öppnas och stängs. Entrédörrar har därför vanligtvis utförts i ett gediget snickerihantverk. De flerbostadshus som uppfördes under 1930- till 1950- talen försågs nästan alltid med gedigna, glasade ekportar, som blev en viktig karaktärsskapande detalj på dessa hus. Vid renovering är det normalt möjligt att restaurera dessa portar. Om det inte skulle vara möjligt kan man ersätta den gamla med en nytillverkad ekport. De är inte dyrare men mera hållbara och betydligt mera välkomnande än modernismens eloxerade aluminiumportar.

Var noggrann med valet av handtag och beslag när du restaurerar eller byter ut en dörr. Det är ofta sådana detaljer som ger porten dess egenart och autenticitet. Att något är nött av användning behöver inte uppfattas som en brist. Det kan lika gärna vara en kvalitet som förmedlar samhörighet och en del av husets historia till framtiden. Nötta ytor är vackra att se på och sköna att ta i.


Råd i korthet
Proportioner - En tillbyggnad bör alltid underordna sig husets proportioner. Den skall inte på grund av sin storlek eller sitt uttryck ta över uppmärksamheten från moderbyggnaden. För att få veta hur man uppfattar en tänkt tillbyggnad, måste man skissa på olika lösningar. Man måste ”känna på volymerna”, på den visuella balansen.

Formspråk - Om man inte har valt att anlita en arkitekt som förespråkar stilbrytning på tillbyggnaden, bör man vara noga med att använda det formspråk, den arkitekturstil som moderbyggnaden har. Det handlar då om materialval, om fönstertyper, om taksprång, färgsättning m m. Försök aldrig ge tillbyggnaden en äldre stildräkt än moderbyggnaden. Respektera det peralbintorp, det radhus, den mexitegelvilla du tagit på dig att förvalta och låt dess eget formspråk få vara dominerande även i framtiden.

Knutar - För att det skall vara möjligt att även i framtiden uppfatta moderbyggnadens form och proportioner bör en tillbyggnad alltid lämna knutarna fria. Tillbyggnaden bör vara något indragen från knuten. På så vis underordnar man sig moderbyggnaden och redovisar vad som är tillbyggt. Detta gäller inte för enkelstugor som byggs ut till parstugor. Dessa tillbyggnader har traditionellt gjorts med full bredd.

Tak - Taket betyder mycket för uppfattningen av en tillbyggnad. Det handlar om takform, takvinkel, taksprång, takbeläggning m m. Här är det svårt att ge några generella riktlinjer. Tillbyggnadens tak bör anpassas till moderbyggnadens tak, och får inte ge ett tyngre, mera massivt intryck än detta.

Text: Rune Wästerby 20091204