Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling

Anpassa till klimatet

Per Albin-torp i vinterlandskap, Vebomark, Lövånger. Foto: Skellefteå museum.

I vårt klimat finns all anledning att fundera över frågor som rör värmetransmission och mikroklimat, redan vid valet av byggnadsplats. I det traditionella byggandet fanns kunskaper om hur man värderar platsers lämplighet utifrån dessa hänsyn. Det var en många gånger dyrköpt kunskap som byggts upp sedan slutsatser dragits av tidigare misslyckade bosättningsförsök. Idag kan det vara svårt för den enskilde att själv välja byggnadsplats, mycket är redan uppstyrt av kommunens planering. Samhällsplaneraren och de förtroendevalda har därför en ansvarsfull roll att se till att den kunskap om klimatanpassning som finns, tas tillvara och tillämpas i planeringen.

Utnyttja solljuset

Passiv solvärme innebär att man utformar och placerar byggnader så att de på ett bra sätt fångar in, lagrar och fördelar solvärme i huset utan att mekaniska hjälpmedel används. För att kunna utnyttja solinstrålningen bra bör huset vara orienterat med ena långsidan mot söder. Har man valt en byggnadstyp med större fönsterytor på ena fasaden, bör denna vändas mot söder och den mera slutna fasaden mot norr. Överdrivet stora fönsterytor kan dock göra mera skada än nytta, även i en sydfasad. Sydsluttningar är särskilt bra, eftersom de också minskar problemen med skuggning från andra hus eller från omgivande träd. Man skall dock vara medveten om att en trivsam bostadstomt skall ge möjligheter till både sol och skugga. Varma sommardagar kan behovet av skugga vara det mest påtagliga. Rätt placerat kan exempelvis ett träd ge välbehövlig skugga framför ett östligt sovrumsfönster. Men det är ändå solen som är den främsta trivselfaktorn. Man brukar räkna med att uteplatser och vardagsrumsfönster skall kunna nås av fem timmar daglig sol, som då helst skall vara eftermiddagssol.

För att kunna utnyttja värmen i huset mera än som direkt solinstrålning, måste den kunna lagras i huset, innanför fasadernas isolering. Detta åstadkommer man enklast genom att uppföra huset i en tung konstruktion, eller med någon byggnadsdel i tungt material. Effektiva material i detta sammanhang är t ex betong eller tegel, men även en timmerstomme har goda värmelagrande egenskaper. En solbelyst tegelmurstock kan absorbera mycket värme, även när den inte eldas. Denna typ av tunga, värmelagrande material bidrar med sin värmetröghet till en jämn värmebalans i rummen. De utjämnar temperaturen över dygnet och mellan varmare och kallare dagar eller perioder.

Huka för vinden

För avkylningen av ett hus har naturligtvis utetemperaturen stor betydelse. Mindre självklar är kanske vindens betydelse för avkylningen. Vinden kyler bland annat genom att den ger en större, oönskad ventilation, s k drag. Den transporterar också bort värmen från huset. När det är vindstilla bildas en kappa av uppvärmd luft närmast fasad- och takytorna. Temperaturen avtar snabbt med avståndet, men denna uppvärmda luft närmast huset bidrar påtagligt till värmehållningen. Orsaken till detta är att när luften står stilla försvinner värmen från huset i form av värmestrålning och konvektion, medan en värmetransport med luftrörelser är långt mera effektiv. Ju mera det blåser, desto effektivare avkylning. Höga byggnader är mera känsliga för vindavkylning än låga, smala mera känsliga än tjocka.

Eftersom det vanligtvis finns kunskaper om förhärskande vindriktningar och utsatta lägen, finns det all anledning att ta hänsyn till denna kunskap när man skall bestämma var man vill bo. Det är ofta möjligt att, även i ett öppet landskap hitta de lokala variationerna i topografin eller vegetationen som kan dämpa eller styra vindarna från huset. Man kan naturligtvis också nyplantera för att nå detta syfte, men effekten låter då vänta på sig en tid. En vegetationsskärm bör ha både låga och höga träd samt buskvegetation för att vara effektiv mot vinden. Ett högt plank kan motverka sitt syfte genom att dra ned vinden på baksidan med ökad vindhastighet. Planket fungerar bättre som vindskydd om det inte är helt tätt.

Generellt kan sägas att oregelbundenheter i terrängen, vegetationen, bebyggelsen, gatumönstret är bra för att dämpa vindhastigheterna. Naturens oregelbundenheter bör därför utnyttjas när tomtplats skall väljas. Traditionellt placerades gårdarna ofta i anslutning till skogsbryn, skogsdungar eller terrängformationer. På så vis fick man lä från åtminstone något håll. Om detta var den förhärskande vindriktningen hade man vunnit mycket i värmeekonomi och värmekomfort.

Undvik kallhålen

Mikroklimatet kan ha ganska stora variationer, även inom ett begränsat område. Man kan exempelvis ge akt på var snön smälter bort tidigast på våren. Det kan då handla om tillgången på sol, men läget i terrängen är också av stor betydelse. Kall luft är tyngre än varm luft. Följden av detta blir att kall luft strävar efter att rinna ner i sänkor och dalgångar. Där bildas då en s k kalluftssjö. Luften kan där vara flera grader, i vissa fall upp till tio grader kallare än i omgivningen. Där kondenserar fukten tidigare. Dimma, rimfrost och dagg blir vanligare företeelser. Många av de misslyckade nybyggen våra förfäder tvingades överge hittar vi idag rester av i dalgångar, eller i anslutning till vattendrag. Ett gynnsammare mikroklimat hittar man på sluttningen. Man skall dock ur denna aspekt vara uppmärksam på hur bebyggelsen utformas på sluttningen. Den kalla luften rinner trögt nedåt och har därför lätt att bli uppdämd av hinder. En olämpligt utformad gård fångar in och håller kvar den kalla luften, medan en lämpligt utformad gård har byggnader, häckar eller andra hinder ”uppströms” som länkar av och styr kalluften förbi gården.

 

Hålla hus

Läs mer om …