Falsad järnplåt har använts som taktäckningsmaterial på kyrkor och slott sedan 1500-talet. På 1700-talet blev plåttak också vanliga på herrgårdar. I början av 1800-talet förbättrades metoderna för att framställa valsad plåt. Fram till dess dominerades marknaden av smidd plåt. Den valsade plåten blev billigare och bättre vilket bidrog till att plåttaken blev mera allmänt förekommande under 1800-talet, framför allt i tätorterna. Under senare delen av 1800-talet började man tillverka förzinkad eller galvaniserad järnplåt som fick en avsevärt bättre hållbarhet än den tidigare så kallade svartplåten. Falsade plåttak har flera fördelar framför andra takmaterial. Förutom god brandsäkerhet är de tätare än de flesta takmaterial och kan därför användas på taklutningar så flacka som 10%.

Skivtäckning

Plåtformatet har skiftat genom tiderna, generellt har formaten växt med de förbättrade framställningsteknikerna. Från 1850 och framåt blev så småningom skivor i måtten 60 x 120 cm det vanligaste formatet. Skivplåt återfinns på många äldre hus i länet, uppförda från sekelskiftet och fram till 40-och 50-talet. Det skivtäckta taket är vackert och distinkt och bör om möjligt bevaras. Vid skivtäckning bockas kanterna upp längs plåtarnas långsidor och plåtarna fästs sedan ihop tre och tre med liggande hakfalsar i kortsidorna till så kallade skivor som läggs upp på taket. Skivorna fästs i varandra med liggande hakfalsar i kortsidorna och i långsidorna genom att de upprättstående kanterna viks om varandra till ståndfalsar som löper i takfallets riktning. För att inte vatten skall tränga in i falsarna och orsaka rostangrepp tätas dessa med en speciell falsolja som stryks på plåtkanterna innan de falsas ihop. Traditionell falsolja kunde bestå av lika delar standolja (linolja som upphettats utan tillgång till luft) och rå kall- pressad linolja. För att taket skall bli helt tätt får man inte göra hål i plåten. Därför sitter plåtarna fast i taket med fästklammer, bestående av en plåtremsa som först spikas fast i underlaget och sedan viks tillsammans med plåtarna vid falsningen så att den låser dessa till underlaget. Fram till slutet av 1800-talet användes enbart enkelfals. Tvärfalsarna lades då på en linje. När det på 1900-talet blev vanligare att lägga plåt med dubbelfals gick det inte att lägga tvärfalsarna intill varandra eftersom det blev för många plåtlager att vika där skarvarna möttes. Därför började man på 1920-talet att förskjuta tvärfalsarna med en halv plåtlängd.

Bandtäckning

På 1900-talet har man börjat tillverka och lägga takplåt på rulle, så kallad bandtäckning. Då får man inga tvärfalsar vilket ger taket ett helt annat utseende än vid skivtäckning. Dagens bandplåt blir inte heller lika slät och fin som den äldre skivplåten. Fabriksmålad bandplåt har använts på hus sedan 1900-talets senare del.

Läggning av falsad plåt

Nytt falsat tak bör utföras så likt originalet som möjligt för att dess uttryck skall bevaras. Trapetskorrugerad plåt ger ett helt annat, livlöst intryck. När man lägger ett plåttak börjar man med att spika fast ett så kallat språngbleck som skall sticka ut omkring 8 cm från takfoten. Runt språngblecket viker man sedan en fotplåt som spikas i överkant. Ovanpå fotplåten lägger man vanligen en plåt som är uppvikt i nederkanten så att en fotränna för takavvattning bildas. Rännan stöds av rännkrokar som spikas i underlaget. I rännan görs öppningar för utkastare eller anslutningar till stuprör på lämpliga ställen. I rännplåtens överkant fästes sedan den nedersta takplåten. Sedan lägger man takplåtar som ovan beskrivits ända upp till nocken. Nocken består antingen av en plåt som viks över nocken och falsas i de översta takplåtarna eller också görs skarven i själva nocken med en ståndfals.